VECKANS GÄST: Janne "CadenZ" Posti
INFO: Janne Posti, musiklärare, skönsjungande shaman i kammarkör, multi-instrumentalist, gitarrist i death/black bandet CHAOSSWORN, skribent på GLOBAL DOMINATION, skivsamlare, mannen med världens näst bästa musiksmak (efter mig så klart) m.m. Det finns mycket att skriva om denne unge herre och jag tog nog upp de mesta innan förrutom att han huserar i Haparanda. Haparanda, en stad som jag har en väldigt speciell och nära relation till. I denna stad drack jag mina första folköl i 14-års ålder, inhandlade på macken brevid Kalles Grill. 1995 var jag med och drog i gång death/black bandet TWILIGHT (som idag går under namnet DEATHBOUND), med replokal i Tornedalsskolans aula, modell alldeles för stor för våra små förstärkare. Men jag får återkomma mer till detta i ett eget blogginlägg, nu är det Janne som är dagens hedersgäst. Jag nämnde CHAOSSWORN tidigare och det är något som alla med en fäbless för kvalitativ sling döds/black bör kolla in omedelbums. Det kan ni göra genom att klicka här (Spotify) eller här (Myspace).

Här är Jannes kommentarer till låtarna i "Veckans Playlist":

Dissection "Black Horizons" (ur The Somberlain, 1993)
-Första låten på första plattan kan mycket väl vara den bästa geniet Nödtveidt hann sätta ihop under sin livstid. Tidlöst, grandiost, magiskt.

Unanimated "Dead Calm" (ur Ancient God of Evil, 1995)
-Den här sortens fusion av death och black metal har alltid legat mig varmt om hjärtat; Unanimated var ett av banden som kring mitten av 90-talet hämtade det bästa ur båda världar och kokade sin egen smakfulla soppa av den. Vilken låt som helst från den här plattan skulle vara en värdig representant.

Ghost "Ritual" (ur Opus Eponymous, 2010)
-Bästa plattan som släppts de tio senaste åren, skulle jag vilja säga. Hur något så banalt och transparent som Ghosts image och budskap kan bli så fantastiskt bra med superbt låtskrivande är ett mirakel. Men jag klagar inte!

Satyricon "Immortality Passion" (ur Nemesis Divina, 1996)
-En av doldisarna på ett legendariskt BM-album. Atmosfären Satyr & co lyckas skapa är enastående – medeltida råhet och hätsk illvilja komplementeras med ett emotionellt djup. En oväntad men icke desto mindre fantastiskt tillfredsställande kombination.

Emperor "The Loss and Curse of Reverence" (ur Anthems to the Welkin at Dusk, 1997)
-"Sophisticated black metal art" exklamerade norrmännen var deras uttryckssätt, och det är väl bara att hålla med. Välkomponerat, välarrangerat men med intensiteten och integriteten i behåll. Andra halvan av låten är en enda lång örgasm.

Alice in Chains "Rooster" (ur Dirt, 1992)
-Man kan nästan se det vita morgondiset spöklikt sväva i den vietnamesiska djungeln, och när som helst kan den fridfulla illusionen sprängas in i evigheten av vinande kulor och granater. Den här låten kan inte överskattas.

Vader "Carnal" (ur Black to the Blind, 1997)
-Ett kort, distinkt utbrott av pur polsk maskulin energi. Sålunda skola en slipsten dragas.

Meshuggah "Future Breed Machine" (ur Destroy Erase Improve, 1995)
-Finns det något mer headbanging-vänligt riff i världen än det som kickar in vid 3:42? Jag tror inte det. Finns det nåt band inom metalvärlden som svänger lika hårt som Meshuggah? Knappast. Bör du dyrka dessa, av turnévideon att döma, debila imbeciller till musiker? Japp. Japp.

Diabolical Masquerade "The Eerie Obzidian Circuz" (ur Nightwork, 1998)
-Blakkheim bestämde sig för att rota i de dammiga kistorna på vinden av hans hjärna. Där fann han förvridna men samtidigt på något besynnerligt sätt otroligt beroendeframkallande riff och melodier i sann skräckfilmsmetalanda. Hoppla in i studion, resultatet: "Nightwork".

Arcturus "Du Nordavind" (ur Aspera Hiems Symfonia, 1996)
-Arcturus lyckades på denna platta vara avantgarde utan att låta som en kvasipompös och halvpretentiös samling av rödvinsdrickande idioter. De låter istället som en jävligt pompös, helpretentiös samling av rödvinsdrickande jubelidioter. Ska du göra nåt, gör det ordentligt. Och gör det bra. Som Arcturus.

Candlemass "At the Gallows End" (ur Nightfall, 1987)
-Bästa doom metal-låten någonsin. "Ring brother, ring for me…"

Grand Magus "Silver Into Steel" (ur Iron Will, 2008)
-Hur smittsam är refrängen på en skala från 10 till 10? Precis. 11. Ärlig och hederlig heavy metal med en tyngd som krossar världar. Och icke att förglömma, en av de bästa sångarna i hårdrocksvärlden idag.

Golden Dawn "The Art of Dreaming" (ur The Art of Dreaming, 1996)
-Ett verkligen udda äpple i fruktkorgen. Elektroniskt, synthar, industrial, ren "klassisk" manssång – och så blastbeats och black metal. Kan det bli mer fel? Nä. Men här blev det jävligt rätt.

The Devin Townsend Band "Vampira" (ur Synchestra, 2006)
-Devin, Devin, Devin… du är sjuk i huvudet. Det är därför vi älskar dig. Och för att variationen är från himmel till helvete, både vad gäller de vokala insatserna och musikstilarna. En excentrisk konstnär om någon, fast med huvudet – om än lite snett – på skaft.

The Jimi Hendrix Experience "Little Wing" (ur Axis: Bold as Love, 1967)
-En av Jimpans finaste stunder. Vad vore väl dagens hårdrock i allmänhet, och gitarrister i synnerhet, utan honom.

Väsen "Bambodansarna" (ur Världens väsen, 1997)
-Autentisk svensk folkmusik medelst fiol och nyckelharpa, moderniserad och kryddad med oväntade ackord och ett sjukt sväng, mycket tack vare slagverkaren med Sveriges coolaste namn: André Ferrari. (Jepp, Ferrari.) Det ryktas om att Yngwie Malmsteen försökt köpa honom vid ett flertal tillfällen.

Wintersun "Sleeping Stars" (ur Wintersun, 2004)
-Om inte den här plattan vore så vansinnigt välskriven och välspelad skulle den varit nästan lika töntig som en lajvare. Nu är den bara king, som vi säger i Haparanda. Storslaget deluxe.

Yngwie J. Malmsteen "Now Your Ships Are Burned" (ur Rising Force, 1984)
-Ynkans finaste stund. Och den är SÅ fin. Vartenda solo på den här låten är så fylld med mening, känsla, budskap och inspiration att gåshuden inte riktigt vill sätta sig förrän en lång stund efter att sista ackordet klingat ut.

Johansson, Johansson, Holdsworth "Beef Cherokee" (ur Heavy Machinery, 1996)
-Världens bästa gitarrist, Allan Holdsworth, vräker på med sitt fetaste arsenal ovanpå Jan Johanssons söners hård-fusion. Den här plattan blir aldrig gammal.

Dan Swanö "Add Reality" (ur Moontower, 1998)
-Jag vet inte vad det är med Dan Swanö, men han lyckas skapa en sån överjordisk atmosfär på det mesta han skapar i musikväg, och detta är mitt favoritverk med han, jämte Edge of Sanitys "Crimson II". Bör egentligen avnjutas som ett helt verk, precis som "C2".

Katatonia "Soil’s Song" (ur The Great Cold Distance, 2006)
-Med en av de bästa produktionerna i mannaminne lyfts de redan fantastiska kompositionerna till skyarna. Dystert, tungt, medryckande. King.

Opeth "Deliverance" (ur Deliverance, 2002)
-Möjligtvis bästa låten någonsin. Alla kategorier. Kompositionsmässigt ett mästerverk, utförandet är superbt, produktionen oklanderlig och framför allt – känslan, FEELINGEN…det går inte att klä i ord. Lyssna istället.

Bathory "The Ravens" (ur Blood on Ice, 1996)
-Det är inte mycket man orkar ta till sig efter mastodonten "Deliverance", så som ett farväl en liten bit svensk magi: "Fly my ravens, it’s time to fly / And for me maybe to die." RIP Quorthon.

 
Gästspotifyare
Janne "CadenZ" Posti