Man ska som jämnt och ständigt och i alla sammanhang med milt våld övas i att vara positiv nuförtiden. Tränas att tycka bra. Säga upplyftande saker redan innan man tuggat undan tillräckligt för att kunna formulera några begripliga superlativ.

Den dagliga dosen av terapin serveras inte sällan till middag, då hustrun skyndar sig äta upp och sedan sätter sig att vänta på eventuella reaktioner medan tankebubblan tar form över hennes huvud:
– Månntro han beger sig bort till spisen för att hämta en portion till eller..?

Och strax därpå kommer den ledande frågan som förmodligen skulle ha utlöst en storm av protester i rättsliga sammanhang:

"Det här var väl inte så dåligt?"

Jag menar, man får aldrig en ärlig chans.
Aldrig någon möjlighet att på ett spontant och trovärdigt sätt uttrycka sin mening när orden alltid läggs i munnen på en som ett annat kosttillskott.