Nu får den gärna börja töa fram, den där emaljerade pottan som ligger i sluttningen ner mot Röjdet.
Den är en del av kulturarvet nämligen. Och så vet man med rimlig säkerhet att våren är här när den tittar upp ur snön. Fråga mig inte varför den ligger just där istället för att stå till hälften dold under någon imperialsäng.
Jag vet inte helt enkelt. Den fanns här före mig. Eller där, ska jag väl säga.

Kanske var man på väg att tömma den när kriget kom emellan.
Imperialsängar som nödtorftigt kunde dölja den saknas då inte. Bara det, att dom är på ett helt annat ställe.