Utan att överdriva kan man väl säga att vi kompletterar varandra. Hustrun och jag.
Hon har på ort och ställe lyssnat till den sporadiska skottväxlingen mellan Israeler och Palestinier och hon har tålmodigt låtit sig muddras vid gränsövergången mellan Jordanien och Västbanken.
Hon har ätit glass och vätt fötterna i det inre av Akabaviken och kommit hem med ett par tofflor i rosa plast som förefaller ha ett alldeles eget nattliv.
Man hittar dem lite var som helst om morgonen.
Den ena lite framför den andra. Liksom alltid på väg någonstans.

Det har aldrig jag.
Varit i Mellanöstern alltså.
Jag har däremot flera gånger varit på andra sidan älven. Och blivit blöt om fötterna.
Det har aldrig hon.

De lite spretande intresseriktningarna bottnar såvitt jag begriper egentligen i rädslor.
Hon ser oöverstigliga problem i att ta sig över hängbron till Lagnäset där man bara mycket sällan behöver vänta och i princip aldrig löper risk att bli kroppsvisiterad.
Jag är å andra sidan beredd att avstå rätt mycket av detta livets förment goda om jag bara slipper att vänligt men bestämt bli indragen i ett flygplan.