Nu när man nyss staplat upp tjugofem kubik ved och säkrat de yttre förutsättningarna för liv även genom nästa istid handlar det om att illa kvickt röja undan alla bevis på tidigare värmeperioder.
Torra löv och kringblåsta kvistar som annars riskerar störa de vägfarandes sinnen för skönhet ska bort. Gärna med viss elegans medan man då och då förstrött petar några löv ur krattan och kisar mot solen. Det ska se ut som om man gör det med nöje. Som om man letar ett redan på förhand utlovat förstapris gömt bland skräpet av trädgårdsodlareföreningens arbetsutskott.
Sanningen är att i alla fall jag gör det med ungefär samma engagemang som vilken ögontjänande medborgare som helst med marginellt förtroendeuppdrag och möjlighet att göra sig oanträffbar åtminstone en gång i halvåret.

Inte utan välbehag minns jag den gången då sinnet rann på svärfar när han var ute i liknande ärenden och en punchverandaskrattande ledighetskommitté långsamt balanserade förbi på sina cyklar. Precis som en ensemble ur någon rysk statscirkus på turné.
Han var trött och tämligen snarstucken av allt räfsande. Uppfattade väl skratten som kritik, varför han väste åt dem; "har ni inte annat att göra".
Skratten tystnade, men någon replik kunde jag inte uppfatta.