Idag ska dahliorna upp på höghöjdsträning.
Det är ett himla krusande för dessa blommor som vissa år bara med ett nödrop hinner börja blomma innan frosten slår ut dem.
Jag vet då inte några andra växter som får så mycket men som ger så lite tillbaka. Om man inte räknar med motionen förstås, den man får när man kånkar dem upp och ner i trapphuset.

Hela vintern dväljs dom som ett par stumpar obearbetat potatisland i de djupa källarvalven och ska sedan just vid den här tiden på året bäras två våningar upp.
Där, i ett soligt söderfönster, vaknar dom sedan långsamt till liv med hjälp av dropp och vänligt småprat.