Tuvull, polarull, ängsull..
Alltid samma förvirrande, förbryllande mångfald.
Som före detta kommunaltjänsteman såge man ju gärna en smula ordning och reda i virrvarret.
En viss enfald.
Att allt vore av någorlunda samma ull.
Utan alltför mycket väsen.

Jag stannar därför vid den första.

Slösande vacker är den, där den som vita pixlar slumpmässigt punkterar utan andra anspråk än att få vara en del av bilden.