Det är om morgonen byn är som mest tilltalande.
Innan den ännu helt vaknat och blivit sådär krystat näringslivsvänlig att folk slutar titta varandra i ögonen.

Det är medan den mörka, ibland nästan tjärsvarta, morgonröken motvilligt letar sig upp från taken, och när det ångar på ett närapå medeltida sätt från gärde och hägn.

Det är när den äldre, sköra damen kommer ut på farstukvisten och famlar i luften efter räcket för att inte falla, liksom på vippen att bli kullkastad av det plötsliga ljuset.
Och det är när den likaledes äldre herrn gäspande vacklar ut på bron och kliar sig på magen.

Vi äter steksill och pratar städning nuförtiden.
Sillen för att den är god, och städningen för att den är nödvändig.

Katten, som varken gillar sill eller dammsugare, har helt tappat agendan. Hon tror sig redan vara i mars och nöter färgen av allmogemöblerna på alldeles fel ställen.
Som om det vore rea på Clas Ohlson har hon lyckats ropa hit en ful och fjärran kattgubbe. Han vankar nu oroligt fram och åter över tunet i väntan på att butiken ska öppna.

Idag kan ’tjeta’ (talltita m.fl. obestämda småfågelarter) omöjligt hålla tillbaka ett och annat vårläte. Som en pyspunka läcker den vårkänslor så snart den gläntar på näbben, vilket den tycks tvungen att göra då och då om den inte formligen ska explodera. (Den väser mjukt, låter ungefär som när man tar tre eller fyra snabba drag med ett medelgrovt sandpapper på trä).

Skoterspåret bär på vårligt vis heller inte att gå på – för den som nu inte kan flyga. Det bär inte ens en pensionär som i mer än ett år nu stått på moderat diet, vilket ju i korthet innebär att ”den som icke förvärvsarbetar skall heller icke äta”…inte så mycket som den som arbetar i alla fall. (Notera särskilt den gammaltestamentliga hackspettprosan i det som ska föreställa ett citat).

”Att komma fyra måste vara det värsta..” sa hustrun eftersinnande.
Hon som har tre äldre systrar.

Man gick själv en sistasträcka om kvällen och blev påpassligt utskälld av en hund vilkens skall intill förväxling liknade en några kvadratdecimeter stor och tunn plåt på väg att böjas av och lossna i den byiga vinden.
Det var en sådan där liten hundrackare vars öron försvinner ut i ett kompromissvilligt garnhäng av ingenting, och som tycktes ha tagit till överlevnadsstrategi att verka just harmlös plåtbit i blåst.

Hon är jobbig, kattan. Understimulerad. Fast samtidigt märkvärdigt nöjd som en forna tiders postfröken som i ett PM från generaldirektören vars fotografi hon i decennier ömt torkat dammet av just fått veta att kontoret ska läggas ner.

Hon äter knappt någonting av det hovleverantörerna bär fram men vill ändå ha skålen full. Att bara titta på, liksom.
Jag funderar på om det kanske finns kattmat som dekoration. Ungefär som de skämtartiklar som finns av mat i mer framskridet skick. Sådant luktar ju i alla fall inte efter några timmar i värmen som äkta vara gör – till och med värre än vad ovan antydda skämtartikel skulle ha gjort om den varit vad den försöker efterlikna.

I ren frustration brukar hon så här års ge sig på strukturtapeterna.
Ja, vi har sådana än idag. Det är liksom inte lönt att klä väggarna med någonting annat än rostfri plåt när katten är på det ilet och sorkstammen ännu inte har hämtat sig.

Någon kilometer åt alla håll från en given mittpunkt är kanske så långt människan till fots hinner innan hon av någon anledning måste vända om.
Det vill säga om hon har lite annat att ombesörja mellan promenaderna. Och givet att hon inte springer. Ty i så fall hinner hon ju sannolikt ytterligare några meter.

Det är intressant att i spårsnö gå där andra gått och försöka avlocka spåren deras olika personligheter.
Somliga liknar järpens lagom vinklade och vägvinnande kliv som tycks hämta framåtanda uppe vid fågelns huvud när det rytmiskt rör sig fram och tillbaka, liksom med en vevstake förbundet med ett par energiskt arbetande ben.
När det gäller just dessa spår talar allt för att de småningom leder fram till något slags mål.

Andra spår kan vara så kraftigt utställda att längdledes stabilitet måste vara en faktor att ständigt beakta för den som lämnat avtrycken. Mot häftiga vindkast från sidorna bör den som sätter dessa spår med anmärkningsvärd ’toe out’ däremot stå väl rustad.
Spår av den här typer ger av förklarliga skäl ofta ett splittrat, för att inte säga spretigt intryck.

Direkt sympatiska ter sig spåren där skospetsarna i varierande grad pekar inåt. De förefaller tvekande på något sätt, som ville de vända om och gå tillbaka redan där de börjar.

Jag tror det är själva gesten hon är ute efter, katten, när hon sätter sig och väntar vid dörren trots att den redan står på glänt.
Trots att hon gott kunde passera genom dörrspringan sådan den är utan att behöva fälla ihop skelettet eller ens kröka ett morrhår.
Hon vill bli insläppt helt enkelt. Eller ut.
Och det med viss finess.

Hon sätter sig på baken och väntar på att jag ska visa lite god vilja genom att för hennes skull lägga handen på handtaget och öppna dörren ytterligare några centimeter.
Just som en inbjudande gest, en hovsam hedersbetygelse.
Först när jag så gjort glider hon med god marginal igenom och räddar med en snärt svansens yttersta spets från att bli kvar på fel sida.

Tyngre snö idag.
Den är lite mer som fin sand som närmare följer markens alla små och stora konturer. Samen har säkert ett särskilt namn på den, men för den som bara bär bort den i traktorskopan kallas den kort och gott för snö.

Fram tills nu är det annars liksom samma lättrörda snö som hela tiden virvlat runt som kvartalsgamla dammråttor. Och fotspåren bort mot ladugårdens alltmer hålögda vedbingar har mest liknat mammutens.