Idag kan ’tjeta’ (talltita m.fl. obestämda småfågelarter) omöjligt hålla tillbaka ett och annat vårläte. Som en pyspunka läcker den vårkänslor så snart den gläntar på näbben, vilket den tycks tvungen att göra då och då om den inte formligen ska explodera. (Den väser mjukt, låter ungefär som när man tar tre eller fyra snabba drag med ett medelgrovt sandpapper på trä).

Skoterspåret bär på vårligt vis heller inte att gå på – för den som nu inte kan flyga. Det bär inte ens en pensionär som i mer än ett år nu stått på moderat diet, vilket ju i korthet innebär att ”den som icke förvärvsarbetar skall heller icke äta”…inte så mycket som den som arbetar i alla fall. (Notera särskilt den gammaltestamentliga hackspettprosan i det som ska föreställa ett citat).