Det är om morgonen byn är som mest tilltalande.
Innan den ännu helt vaknat och blivit sådär krystat näringslivsvänlig att folk slutar titta varandra i ögonen.

Det är medan den mörka, ibland nästan tjärsvarta, morgonröken motvilligt letar sig upp från taken, och när det ångar på ett närapå medeltida sätt från gärde och hägn.

Det är när den äldre, sköra damen kommer ut på farstukvisten och famlar i luften efter räcket för att inte falla, liksom på vippen att bli kullkastad av det plötsliga ljuset.
Och det är när den likaledes äldre herrn gäspande vacklar ut på bron och kliar sig på magen.