Barmarksfläckarna brer ut sig och knutlampan kastar ett varmt och mjukt sken över tunet om kvällen.
I parken, som vi av hävd kallar rutan mellan det större huset, vägen och granhäcken – bortom vilken åtminstone för de mindre barnen världen var farlig och okänd – står den gamla trasiga trebensgrytan på en sten och väntar på att få tjäna blomkruka.
Den misslyckade lagningen med en bit plåt som man försökt anbringa över en stort hål i gjutjärnsgrytans ena sida äger sin charm och pekar bakåt mot en tid när sår och skador behandlades med läkande blad och mystiska ramsor.
Jag hittade grytan under ladugårdsgolvet där dess välvda botten stack upp som bakstycket av en skeppskanon ur bottenleran.