Skärvor.
Planteringstid.
Blommor i kruka och käril.

Det ligger någonting högtidligt i att gå runt huset och samla in taktegelfragment som vintern rasat ner. Skärvorna ska vara tunna som gamla vittrade mynt för att vila rätt i handen och över dräneringshålet i krukorna.
Och man bör inte samla in alla skärvor. Några kan få ligga kvar att hitta hela sommaren.

På undersidan av den här brickan kan man ana ett övermålat ”UK-LD 1816”.
Snart 200-årsjubileum alltså för morgongåvan.
Ulla Karin Larsdotter kanske initialerna ville säga?
Fast troligare då Ulrika Kristina.
Drottningar och prinsessor lystrade väl bara undantagsvis till det aningen prosaiska namnet Ulla.

Ovanligt gammal är den i alla fall, för att nyligen ha blivit upptäckt på en plats där man i början av 1800-talet på sin höjd kunde hitta någon liten lada stående i skogsbrynet.
Knutsson i Antikrundan skulle nog, om han fick vända och vrida på den en stund, bli sådär närgånget förtrolig som bara han kan bli när han i sin iver att övertyga någon om värdet av det värdelösa får den förment tilltalade att undrande snegla sig över axeln.

”…men nu är det slut” säger Leijnegard i Mästarnas mästare när någon av deltagarna ska fasas ut, och ger därmed åt tevens familjeunderhållning en ton av vibrerande biblisk profetia.
Och nu är det ju faktiskt slut också. Ravelli vann och man kan börja leta fram metspö och mask.
Igår afton var jag ner till älven och tittade. Redan på vägen ner hade jag bestämt mig för att det inte fanns någon fisk att få. Och vattnet teg och samtyckte. Inte ens elritsorna har börjat leta sig upp i stim längs stränder och bakvatten.

Hackspetten är rent av otäck med flugsnapparen. Den kör trumsolon på flugsnapparholken.
Jag har varit ut och rakat iväg spetten flera gånger nu.
Varje gång virvlar flugsnapparen bakefter spetten som en svartvit flärp på drakens svans ungefär bort till granhäcken där den vänder och kommer tillbaka, rättar till fjäderdräkten och försöker se ut som en segrare inför honan.

Det skramlade till i brevlådan.
Det är nog bara morgonens tidningsbud, och lite senare frampå dagen brevbäraren, som kan alstra just dessa plåtljud som inte ens en plattare sortens hörselkurva och treglasfönster helt förmår utestänga.
Jo, förresten – vinden kan också lyfta på locket ibland.
Och stänga det med den där dämpade skrällen som får en att yrvaket titta upp.

Jag kom i det sammanhanget att tänka på han som hamnat lite på kant med grannen och som därför, dock inte alltför regelbundet, gick ut i ottan och dängde igen locket till sagda grannes plåtlåda kort innan tidningsbudet likt en morkulla beräknades sträcka förbi.
Allt för nöjet att minuten efteråt få se grannen hasta ut i bara långkalsongerna och kamma noll.

Det blänker afton i dammen och den nya träkonstruktionen över källan är på plats. Till och med luckan ligger där den ska.
Trodde jag skulle hitta en självvuxen krok att som krona på verket använda till handtag. Och det lär jag väl göra. Men antagligen först när jag slutat leta.
Halvfabrikat för handtag till lieorv finns det däremot gott om.
Nytt och obehandlat trä har, när man så att säga dukar upp det utomhus, nästan samma moget gulvita färg som rovor har.

Ja, jag har då grävt fram motorvärmarsladden igen.
Det är isande kallt på morgonkulan och väderkvarnen står och tvekar kring åt vilket håll den ska snurra. Det blåser, men inte tillräckligt för att tvinga vingarna över och förbi det motstånd som den inbördes obalansen mellan de fyra vingbladen bjuder. Därför denna långsamma vaggande rörelse i rotorpartiet.

Storgranen nedanför husen skakade nyss försiktigt, som en mor sina många barn, en skock fåglar ur sin grågröna päls. Det verkar vara bergfinkar som väntat på att fröautomaten skulle bli påfylld och att ekorrarna äntligen ska gå av sitt skift.