Man borde inte behöva elda för värmen så här pass långt in i juni.
För varmvattnet, eller badvattnet som man sa innan folk tvättat av sig det värsta och burit ut badkaret till korna i hagen, krävs däremot en brasa ibland oavsett vad kalendern säger.
Och ska det gå alldeles som vanligt till så bör det förstås ryka in en stund innan röken motvilligt letar sig ut genom murpipan.

Här fick det överblivna badkaret tjänstgöra som slamtömningskärl på den tiden man själv tömde sin slambrunn. Det var ett smärre äventyr att på en kälke efter häst och senare traktor, balansera det till brädden fyllda karet någon längre sträcka utan att ”skvimpa” över.
Oftast var karet nära nog tomt innan det nådde sin slutdestination.
Man kunde förstås, som när man körde vatten i tunnor, gjuta olja på vågorna genom att lägga i några vedträn, men det kändes väl inte lika angeläget när det gällde slam.

Man går som John Wayne idag.
Som han gick. I de senare rollerna.
Yllestrumporna har hål i hälen och lämnar en sågspånssträng efter sig och katta, som närmar sig tjugo, kastar en lång skyll-dig-själv-blick.
Men det är lätt att göra upp eld. Veden är torr som den sällan är när det är vinter, och allvar. Morgonen är sval och Lisa i radion spelar Family Four.
Vind verkar det vara, som andas lite höst, och svalkan håller upp dörren för att det kan fungera med vedhuggning också idag.
Eken skakar då och då sitt lövverk som ville den avråda men jag kör nog ett litet lass i alla fall.

Igår blev det vedhuggning.
Lätt att det blir det när det inte blir något annat. Ty det bor en sorts trygghet i en krånglande motorsåg och närvaro i en värkande rygg.
Fast numera ska man ju helst vara lite förändringsbenägen. Om inte för annat så bara för förändringens egen skull liksom. Därför tänker vi oss dagligen att lämna skeppet samtidigt som det lite i smyg – i det att man försöker fä kedjesågen att låta som en röjsåg – huggs ved för ännu en vinter.

Apropå det så skrivs det ju böcker om ved nu. Nu när folk försvurit sig åt underjordiska makter och antingen gått över till berg-, jord- eller fjärrvärme och fått tid över. Aldrig har väl så många kulturpersonligheter haft så mycket att säga om yxor de aldrig hållit.

Det går bara alltför fort när det väl kommit igång.
Grönskan täpper till och fyller ut medan sommaren ännu bara harklar sig och bläddrar förstrött i partituret.
Än kan man utan hinder genom björk och rönn från köksfönstret skymta halvsexräven när den med högburet huvud passerar i gläntan nedanför ladugårdsgaveln, liksom på väg att inkassera en förtjänstgåva.
Ibland förefaller det som om räven visste att den var iakttagen. Då stannar den till mitt på gläntan och låter sig betittas medan den liksom försöker bli kvitt något som fastnat mellan tänderna.

Kokar lingondricka i gammköket.
Golvet är blårutigt och på gränsen till modernt. Igen.
På hyllan en plåtburk, Hornimans te, och kaffekvarnen samt lite udda porslin. Alltför udda för att användas och för vackert för att kastas. Väggklockan slog nyss åtta fast hon bara är halv och saftmajan piprinner runt avtappningsröret.
Det är långt mellan hållplatserna i svärmors kök. Men trafiken är ju å andra sidan inte längre särskilt intensiv. Lådor och luckor är kraftfullt ådringsmålade av Sigurd Blomgren.

Lite ämlig är den allt, guckuskon.
”Sjerduggen” eller ”altarere” som de tungomålstalade på trakten kanske skulle välja att säga.
Men den lever och viftar i alla fall med ena skon i luften. Nödrop kan vara. Den är antagligen inte lika förhärdad som andra rikligt förekommande gula blommor som skickligt hukar sig för gräsklipparen.

Vardag igen och kattan sitter ute på vedlådan och har tråkigt. Kattgubben gav sig inte tid längre. Två dagar, mer än så offrar han inte. Distriktet är stort, tiderna osäkra och det är glest mellan gårdarna.
Hon vill in nu, kattan, men har så gravt smutsiga fötter att det helt enkelt inte kan komma på tal.
I alla fall inte förrän hon snyggat till sig lite grann.
Hon får äta ”ute” vilket ju brukar räknas som nästan lite förmånligt.

Jag hör till de arma norrlänningar som uttalar ’clematis’ med långt a då det egentligen ska uttalas med långt e. Och det är nog bland annat därför ingen av oss får vara sommarpratare i radion.
Det måste ju vara någotsånär begripligt, tänker jag, sånt som sägs i radion.
Det låter visserligen inte riktigt klokt med långt e, men vad tvingas man inte till av grupptrycket. Tänk clematis i bestämd form singular, långt e och avslutande vokalassimilation. Det går liksom bara inte.
Men man får göra som när man någon gång gick på systemet innan systemet fattade att omsättningen skulle öka om folk bara slapp uttala det som stod på etiketten och själva tilläts plocka för sig från hyllan.
Man fick prata forcerat och lite otydligt. Och till varje pris undvika ögonkontakt
Eller bara peka.

Nu ska i alla fall vår clematis rehabiliteras.
Flera somrar i rad har den hemsökts av grönaktiga larver som samvetsgrant ätit upp alla blad på växten. Jag har förgäves sökt på nätet men inte förrän i år ropat så enkelt i internetskogen att jag fått ett begripligt svar.
Även på nätet gäller att formulera sig begripligt.
Kanske i synnerhet på nätet.

”Clematisbladstekel” kallas den.

”Noname”, som kattan i brist på annat kommit att kallas, har varit hårt uppvaktad på efternatten.
Jag klev till sist upp och klappade igen sovrumsfönstret.

Svärmor brukade som ett slags symbolhandlingar göra sig ärenden ut för att skaka av en matta eller två när gårdsplanen en gång i tiden fylldes av diverse slynglar som var ute efter hennes döttrar. Vilket väl, med facit i hand, inte påverkade historien alls och mattorna bara till det sämre.

Det är tveksamt om något liknande skulle vara tillrådligt med den här monokroma kattherrn som knappt beviljar att man som hastigast får sticka ut armen för att krafsa åt sig foppaskorna.

…är som städer med namnlösa gator och gränder.
Strosar man kring där en torr och solig eftermiddag, stannar man kanske till ibland vid någon sten och läser igenkännande.
Men att dagen efter försöka hitta tillbaka till samma sten och ställe är nästan hopplöst.