Jo det är nog så. Igen.
Det låg en på bron i morse, som katten lämnat där som ett halvt löfte.
Eller som ett kvitto på att även hon behövs i den här världen där saker och ting går lite upp och ner och där efterfrågan tenderar att vara i konstant disharmoni med tillgången.

Men tro därför inte att hon brydde sig det minsta om musen som antagligen mera av nyfikenhet än av svaghet för ost trasslat in sig i buren under diskbänken.
Nej, den var helt och hållet min. Äras den som äras bör och en uppmuntrande dunk i ryggen åt den som en sådan förtjänar, tycktes hon mena när jag försökte få henne intresserad och att verkställa den ofrånkomliga morgonexekutionen.