Jag tror det var tystnaden, katedralkänslan, frånvaron av ljud redan på parkeringen/baslägret som fick oss att bli stående en kort stund med gapande munnar lyssnande efter ekon när vi stigit ur bilen och dörrskrällarna tonat bort över nejden.
Det doftade tjära och pågick tydligen underhållsarbeten längs stigar och leder.
Spänger måste bytas ut ibland förstås. Men just denna sensommardag var det stilla och tyst, behagligt övergivet och locket bara löst lagt på tjärburken, som om personalen i all hast tvingats bort av yttre omständigheter.

Stigen upp mot Björnberget kantas överallt av döda tallbjässar i olika stadier. Somliga fallna och på väg att helt försvinna ner under mossor och lavar. Andra ännu stående, fast trötta och grånade, sökande stöd.
Man kan inte undgå att betänka den tid det tagit dessa tallar bara att dö.