Kyligt på morgonen.
Gammelbjörkarna står blickstilla av rädsla för att alla löv i ett slag ska rasa av dem ifall de rör sig det allra minsta. Längst uppe i toppen på en av björkarna hukar en uppburrad skata likt en däven turist i väntan på att solen ska börja värma.
Längre ner på samma björk sticker en till hälften övervuxen bit läder ut ur stammen. Någon gång i tiden är den ditstoppad som en propp efter att man tappat trädet på sav.
Tack och välkommen åter, liksom.