Här i tjärnens utlopp leker vindilar mitt i vintern.
De tränger sig samman i det enda öppna vatten som finns.
Jagar fram och åter på spegelbilden av den cirrussommar som för dagen låter ana sig i vattenytan.
Sedan, när vattnen åter öppnar sig, vandrar de ut, tar fart och växer sig stora igen.

Morgonen som ett stillsamt takdropp.
Har vattnat granen, gett katten mat som hon inte tycks ha för avsikt att göra något åt.
Och sandat.
Det är nämligen halkigt i utförslandet.
Annars pärluggla.
Den spår gott nytt sorkår så snart termometern klättrat lite ovan nollan..

Kort och grov.
Toppen tvär och vrång som en skomakare på den tiden när världen luktade beck och läder.
Barken som Mercators världskarta.
En bit upp två hål. Likt ett ålderdomligt blåsinstrument.

De är vackra, gardinerna som hustrun köpt någonstans i det man mellan tumme och pekfinger kallar Palestina.
Till skillnad mot hemvävda svenska gardiner som är präktiga, varma och som håller en evighet, är de palestinska lätta, dragiga och förgängliga.
De faller sakta sönder i ett glitter av små blänkande flagor som småningom alla hamnar i dammsugaren.
Tal om att tvätta är det inte, och tygen är två.
Ett genomskinligt yttre som är fullt med glitter och stänk. Samt ett silkehärmande inre.
Tillsammans skapar de liv och rörelse.

Må så vara att de mest storslagna vyerna innerst kanske bottnar i en känsla av instängdhet.
Vackra kan de ju vara i alla fall.
Särskilt om vädret är nådigt och ljuset rätt.
Längs vägen till tjärnen hade sedan jag senast befor den strörenar vinglat fram som hemvändande kroggäster på nattkröken.

Gick idag en något längre runda in i gammelskogen som försöker gömma sig längst in i det nordöstra hörnet av tjärnen. Den är blandad, kan man nog säga. Till dels lång och grov gran- och tallskog, livligt uppvaktad av både stavargran och (gissningsvis) svårkluven bergbjörk.
Nu vågar man väl tippa att det knappast blir tal om någon kastvedhuggning här. Men om…

Drev runt tjärnen dagarna innan jul.
Bara för att jag kunde, liksom. Och för att det inte fanns någonting alls som hindrade.
Ja, inte mycket i alla fall.
Snödjupet är som mjölet på bakbordet när det slängts ut av en van hand.
Precis lagom.

Det bor ett alldeles särskilt behag i att bara kunna smälla igen bildörren och gå dit näsan pekar utan några extraordinära förberedelser i form av skidor eller snöskor.
Behagligt också för att man i det frusna landskapet kan gena över ställen där man sommartid skulle sugas upp och försvinna i namnlös myr eller vattengrav.

Närmast tjärnen är ämlig granskog som tycks leva och överleva enbart på ren vilja. Topparna smalnar bort i ett krusigt ingenting – som jag också sett på målningar någonstans någongång. Eller, står myrtallen mager, torr och envis som engång torparen på sin tuva.
En bit upp från stranden grovnar och längtar skogen. Gamla torrfuror blandar sig med pelarlik tallskog som väl samt och i synnerhet med mänskligt mått är oersättlig.

Hare och räv och någon lekatt har lämnat spår.

Bäck och sipprande vatten har frusit till..

Stannade till i vindskyddet av fyratums kedjesågat timmer.
Ränderna skvallrar om tandstatusen..

Inte alla år man som ingenting kan närma sig sjön över tuvorna den tjugonde december.
Snön ligger fjunigt lätt på lingonriset i strandsluttningen där gammelbåten bortom all räddning ligger kluven på längden.
Båten, eller det som återstår av den, är omsorgsfullt lappad och lagad med tunna tätt spikade plåtremsor.
Letar man hittar man säkert lagningar med näver utförda på ungefär samma sätt.
Den välsignade plåten varar kanhända längre än både näver och tjärat trä, men är till sist utan fäste och lika förgäves.

I botten av det tråg där sjön skvalpar och där det sparsamma decembersolljuset rinner in från sydost låter myren sitt gulbruna vatten.
Här såg jag vid ett tidigare tillfälle en stor flock sparvar av okänd art som virvlande gick ner för tankning. Kanhända var det snösparvar som behövde dricka.

Sjön omges på många ställen av strandnära, lågvuxen och krokig björkvegetation. Funnes här ripa mer än i namnet så vore det kanske inte förvånande om man råkade på en eller annan gillrad snara under valv av hopsnärjda björkkvistar.

Här har skogsmusens och rävens vägar mötts…

Kanhända räddade sig musen denna gång..

Dagen är en handsbredd och ett rävskri.
Slutar med ett köldskott som får korpen att vingla till i flykten.
Solen orkar med knapp nöd lyfta sin massa en liten bit ovanför kanten på grankulissen.

Satt ute på isen en stund igår också med ryggen vänd åt en vass sydvind. Det är rätt så behagligt ändå, om man bara är klädd och för en stund förmår ge avkall på avkastningskravet.
Ingen julstress, om man säger.
Hade köpt en sådan där pirk som blinkar, typ blåljus. Letade strömbrytaren en stund innan jag upptäckte att det bara var att stoppa ner den. Vattnet sluter kretsen.
Men sånt bjäfs funkar nog bara på folk.
Öringarna i tjärnen – magra, introverta och svarta som voro de redan rökta – om jag känner dem rätt så borrar dom ner sig i dyn för mindre.

Vildgräset längs stranden är stickigt strävt som ståltråd.

Troligen rådjur ute i mörkret någonstans.
Det märks tydligt på Noname där hon sitter på vedlådan.
Hon sitter obekvämt.
Hon sjunker inte som vanligt ihop och blir till en större och en mindre boll, utan förflyttar sig hela tiden som försökte hon undkomma en känsla av obehag.
Hon drar sig mot dörren, tittar ömsom in genom fönstret och ömsom ut i svärtan.
Och hon jamar – ser jag, mer än hör, som vore det en tyst vädjan.
Katter är som seismografer. De lever och överlever på sina aningar.