Troligen rådjur ute i mörkret någonstans.
Det märks tydligt på Noname där hon sitter på vedlådan.
Hon sitter obekvämt.
Hon sjunker inte som vanligt ihop och blir till en större och en mindre boll, utan förflyttar sig hela tiden som försökte hon undkomma en känsla av obehag.
Hon drar sig mot dörren, tittar ömsom in genom fönstret och ömsom ut i svärtan.
Och hon jamar – ser jag, mer än hör, som vore det en tyst vädjan.
Katter är som seismografer. De lever och överlever på sina aningar.