Inte alla år man som ingenting kan närma sig sjön över tuvorna den tjugonde december.
Snön ligger fjunigt lätt på lingonriset i strandsluttningen där gammelbåten bortom all räddning ligger kluven på längden.
Båten, eller det som återstår av den, är omsorgsfullt lappad och lagad med tunna tätt spikade plåtremsor.
Letar man hittar man säkert lagningar med näver utförda på ungefär samma sätt.
Den välsignade plåten varar kanhända längre än både näver och tjärat trä, men är till sist utan fäste och lika förgäves.

I botten av det tråg där sjön skvalpar och där det sparsamma decembersolljuset rinner in från sydost låter myren sitt gulbruna vatten.
Här såg jag vid ett tidigare tillfälle en stor flock sparvar av okänd art som virvlande gick ner för tankning. Kanhända var det snösparvar som behövde dricka.

Sjön omges på många ställen av strandnära, lågvuxen och krokig björkvegetation. Funnes här ripa mer än i namnet så vore det kanske inte förvånande om man råkade på en eller annan gillrad snara under valv av hopsnärjda björkkvistar.

Här har skogsmusens och rävens vägar mötts…

Kanhända räddade sig musen denna gång..