Rypvattnet måndag 09.30.
Solen skjuter ett hål genom ungskogen i sydost och lyser upp stränderna i väster.
Isen är orolig. Den rister oupphörligt och låter som när man ilsket hanterar gigantiska knippen med fjäderstål.
Stundom känns det som om den hela tiden försökte ringa in, skära av och hindra en från att ta sig vidare.
Sättningarna gör att vattnet i borrhålet rör sig upp och ner, och tryckförändringarna måste för fisken vara kännbara.
Sjön är gräsig och grund. Här är kanske myr om tusen år.
Ingen fångst värd att nämna vankas heller denna dag.

Men isen är fullt ut bärig. Ungefär 15 cm.

Igår kväll närmare husen.
Först prövande. Liksom för att förvissa sig om att rösten bär, och att längden på de tysta mellanrummen blir rätt.
Sedan allt starkare.
Fast ändå med tvekan. Som om den visste att den var lite tidigt ute.
Eller sent, beroende på hur man väljer att se.
Nu om morgonen på tryggt, men ändå klart hörbart avstånd.

Månen är en falnande glödbädd bakom Balberget just när jag bär in ett fång ved från vedboden.
Och kattan spelar död.
Hon ligger utsträckt på soffan med benen bakåtriktade som om ronden nyss gått och någon i processionen dragit lätt i kattkroppen och fått den i allt strömlinjeformad.
Ena ögat något lite på glänt. Men oseende.

Jaha det är maten förstås. Som inte duger.
På locket till förpackningen, i storlek som man föreställer sig en burk Beluga om man aldrig sett någon, står det tryckt ”mat för en hungrig katt”.
Hur hungrig då, kan man tänka.
.

Gjorde Stortjärn den äran idag.
Lika bra is där som på Sörtjärn.
På väg ut föll blicken på själva urskridskon nedan.
Prototypen. The mother of all.
Hittade den, men bara denna enda, under ladugårdgolvet en gång.
Men man borde ju alla gånger ha haft användning för två. Även om man förr många gånger fick nöja sig med mindre. Som t.ex. bara en skida. Och en stav.
Kan undra var man höll till med tillverkningen. Har man någonsin invigt en ”Skridskofabriken” här i Bjurholm?

Månne står det några småöringar och darrar i strömdraget?

Och vassens vippor är som vildkattens päls.

Bara en kortare sväng på rören idag.
Fotknölarna lingualt hotar bli som sprängtickor om jag utsätter dem för mer långvarigt tryck.
Känns det som.
Fortfarande är det obetydligt med snö och isen lägger på sig. Råmar förnöjt då och då.

Här har Kilroy ännu inte varit, vad man kan se.
Möjligen har gatukontoret haft ärende hit.

Vaken vid inloppet varar sig och läker långsamt som ett sår.
Som hällstupet lockar den och drar. Man vill gärna dit och titta ner.

Skridskoåkning å tjärnen idag.
Det är ett lika underskattat som sällsynt nöje.
Antagligen är det möjligt att avgiftsbelägga också.
I brist på långfärdsskridkor tog jag Johans hockeyrör.
Tjärnen är ju bara helt liten och vristerna otränade.

Till att börja med gjorde jag som räven och höll mig intill land.
Men snart nog genade både räven och jag lite hursomhelst.

Isen är tjock, bär väl en buss om det behövs.

Två orrtuppar, med sina karaktäristiska vingar som ser ut att sitta alldeles för långt bak för att vara aerodynamiskt optimala, sneddade också som fjärrstyrda drönare över skyn.
Men dem hann jag inte fånga.

Vid inloppet går hon öppen.
Tråcklar och syr för att täppa till, men långsamt.
Här måste man antingen runda eller retirera.