För var dag bestryker solen en allt större yta av tjärnens istäcke.
Mätt horisontellt, på isen, längtar nog dagen betydligt mer än det gamla vedertagna måttet ett ”tuppfjät” per dag. Eller ett ”ripsteg”. Eller vad man nu månde hava att tillgå av sånt som kacklar och kliver omkring i närheten av där man befinner sig och vars steglängd kan fungera som referens och rättesnöre.
Snarare bör man kanske mäta solens succession i harhopp.
Och haren har ju fördelen att vara ganska allmän. Vanlig i de flesta miljöer och därigenom kanske möjlig som lite av en rikslikare.
Snön utgör ännu inget hinder för att ta sig fram till fots. Tar man sig över plogkanten så är resten inget problem.

Ett par älgar hade irrat omkring ute på isen och på några meter när varit över på den andra sidan. De hade trampat om varandra. Stannat när den andre gått. Gått när den ene stannat. Korsat varandras planer. Ritat oviljans spår i nysnön, som hade dom frampå småtimmarna grälat om vidare färdväg. Uppenbarligen slutade det hela i någon sorts kompromiss eftersom spåren landade lite längre bort på samma sida av tjärnen som dom kom ifrån.

På höjden tronar evighetsträden. Eller om det är helt vanliga fröträd.
Har läst, eller hört någonstans, att riktigt gamla tallar som friställs står och funderar, tvekar, i bortåt sexti år för att sedan med beslutsamhet börja växa igen.
Hur det sen är med den saken i verkligheten må vara osagt.