Vi börjar bli många nu.
Vi som kallar oss pensionärer och som snor jobben av dom unga.
Mest märks det kanske på nämndssammanträdena. Och på konsumparkeringen, där en och annan mot påbjuden körriktning och med öppen mun omständligt manövrerar sig in som vore det en trång medeltida gränd.

Fort går det inte.
Om flugsnapparen raskar på hinner den påbörja bygget innan munnen stängs.
Någon upptäcker omsider sitt misstag. Vänder mödosamt sin farkost som vore det en finlandsfärja. Följer farleden ut igen, rundar, för att så småningom komma medströms in på parkeringen.
Rätt ska vara rätt liksom. Inte tu tal om annat.

Åja, det där om nämndssammanträdena vet jag väl inte så noga.
Jag har aldrig varit där.
Men på konsumparkeringen har man ju varit några gånger.
Ibland träffar man där någon gammal bekant som avundsjukt sneglar på, och liksom tilltalar en SUV som står strax intill med orden; ”..och du är i Umeå?” .
”Jaaa”, svarar man kanske då.
”Ibland”, lägger man till efter en stund, ”fast i år är det drygt förti sen vi flyttade därifrån”.
Men det sista hör nog aldrig han som pratar med SUV:en.

Snöskottning idag.
Det har kommit så pass mycket att det finns anledning att besvära traktorn som hitintills, likt chefstjänstemannen för mycket som liksom aldrig hittat sin roll, stått drömmande halva vintern i gödselrumsmörkret.
Satte i motorvärmaren om morgonen. Stod kvar en stund i väntan på det välbekanta knastrandet som uppstår strax när sladden stoppats i och värmen sprider sig som känseln i en inte lika bekant domnad arm.
Stod kvar en stund för att ibland klickar detta med motorvärmaren.
Man får sätta in sladden bäst man vill så blir ändå ingen värme.
Man får prova med vilken som helst av andra på marknaden förekommande elektriska apparater och det ser helt ok ut.

Har sorterat in denna besynnerlighet i lådan för livets övriga obegripligheter. Men anar att jag inte alltid har ”bjäran” med mig.
Kanske för att jag slängde bort det där egendomliga nystanet som satt som en inteckning mellan stenarna i torpargrunden.
Då när det spikades på huset och när energisparlånen florerade som värst.

Tjasade iväg uppåt där ren och älg och skogshöns brukar vara.
Där som bergigt är, och gamla svartbrända stubbar.
Ävenså hallon och blåbär, när deras tid är.
Lite tunggått och varmt blev det, på grund av det skarskikt som bildats de senaste dagarna.
På väg hem tyckte jag mig märka hur doften av parfymerat sköljmedel som ångade från min undertröja fick viltet att i god tid fly åt alla håll, som inför ett oanmält släktbesök.

Snödjupet är annars inte större än att skvattramet gott sticker upp och vinkar åt den som passerar.

Och stubbarna – som är alldeles unika.

Sist en märkligt mossbelupen (lav)? sten.

Buss till Umeå idag.
Katten dricker julgransfot, samt har det snöat några centimeter i en natt av astmatiskt pipande i vindskivor och glesheter.
Bussåkandet väl mest för den där åtråvärda känslan av att ha kommit sig upp litegrann. Att mot en ringa penning ha fått se sig omkring och kanske slumrat en stund medan någon annan fått hålla i ratten.
Dyrt och heligt, möjligen även lite i affekt, har jag väl också någon gång när parkeringsplatser varit lika sällsynta som numera gulärlan, lovat att inte åka österut annat än i ambulans.
Buss kan då vara en bra kompromiss.