Lage Olovsson

garail

Av , , Bli först att kommentera 43

Mycket och många kring fågelmaten idag.
En flock grönfinkar slog redan före åtta ner som ett garail och skrämde i kraft av sitt antal bort ekorren som ställd mot en större numerär lätt blir en smula nervös.
Desto modigare är den när den själv har reserver att kasta in i kampen om brödfödan.
Det fick svärfar erfara när han en gång ertappade ett antal ekorrar som invaderat kornförrådet genom den på kornbodar alltid närvarande – och för ventilationens skull ofta öppna – lilla luckan ovanför dörren. Riven i ansiktet fick svärfar den gången lov att helt enkelt retirera.
Och ett par koltrastar har, som svartklädda entreprenörer beredda att mot skälig ersättning ta sig an nästan vadsomhelst, ända sen niotiden väntat lite diskret vid sidan om. Men dom verkar omatfriska, svartfåglarna, som mor nog skulle ha sagt.

gråväder

Av , , Bli först att kommentera 37

Det rullar in en dimma från sydost över bagarstugetaket idag och luktade väl helst Obbola om inte Obbola slutat att lukta.
Storgranens knävelborrar försvinner tidvis i töcknet och det blåser en gråblåst som sätter tinade torra fjolårslöv i rörelse. De liknar grodor som hoppar fram över snön. Eller möss i ryckvis rörelse.
Katten tröttas uppenbarligen av de många intrycken, där hon sitter ute på vedlådan.
Hon tittar in genom fönstret och ber om att få slippa.

Undertecknad kokade blåbärsdricka igår. Och lingon-dito dagen innan.
Svärmors torgliknande kök inbjuder på något sätt till sånt. Där är högt till tak och långt till vägg och husfolket liksom bara tillfälligt utgångna.

morgonkaffe

Av , , Bli först att kommentera 29

Hustrun och telefonbanken har en stabil och bra relation vad det verkar.
Det är liksom inget snack.
Inga oavslutade meningar som riskerar lägga sordin på dagen.
”Bekräfta med knapptryck” typ.

Gårdagens botaniserande i ladornas förbisedda arkiv lämnade just funderingar kring detta med mellanslag, tomrum och osagdheter.
Varför finns somligt omnämnt på ladans vägg medan annat saknas?
Varför hittar man bara vissa namn medan andra – som man kanske kunde förvänta sig – lyser med sin frånvaro?

Idag blir det iaf rengöring och smörjning av motorcykelkedjan.
Det ska liksom inte sitta i det när väl snön är borta.

brakved och hackspett

Av , , Bli först att kommentera 31

Brakvedsbusken nere vid dammen lyser rödaktig som rabarber i morgonsolen.
Har ingen aning vilken sort det mer exakt rör sig om. Den får i alla fall bär med samma blå nyans som blåsulans fötter.
Bären ser lömska ut – litegrann för fina och liksom dithängda androm till förfång.

Samt har hackspetten hittat ett sjusärdeles forum i en av gammelbjörkarna.
Som om den inte vågade utnyttja riktigt alla argument avfyrar den en salva och tittar sedan försiktigt fram liksom för att kontrollera spridningen.
Det ekar torrt och hårt och industriellt en stund mellan husgavlarna innan ljudet slinker ut åt norr och småningom kommer tillbaka i form av ett fjärran medhåll.

”april is the cruelest..”

Av , , Bli först att kommentera 29

Först ett axplock bilder..

2012-05-08
2012-05-08

2013-05-06
2013-05-06

2014-04-27
2014-04-27

Har börjat röra i deklarationen och det är ju lite av en terapi där det gäller att lära sig umgås med det man ev (garanterat?) har svårt att hantera. Annars hamnar man lätt i det som kallas prokrastinering (kontraproduktiv senareläggning).
För min del handlar det om att jag bara gläntar på dörren och skickar in katten som ett annat ombud i rummet där deklarationsblanketterna ligger utspridda och där jag själv borde infinna mig.

Tänker att denna vämjelse mot deklarationer antagligen grundlagts i tider när moder Svea farit onödigt hårt fram med dessa sina minsta
Som då, i senare delen av 1970-talet, innan bilprovningen ännu börjat göra sig till och bjuda på kaffe. Och medan vinster i välfärden fortfarande bara var en alitteration som smakade bra.
Vi satt då knappt flygfärdiga under snedtaket i en liten etta i Umeå och hade precis öppnat restskattebeskedet.
Det var väl inte fråga om så värst många hundra, men hustrun grät i alla fall.
Fast jag grät nog inte. Bearbetade kanhända istället den dagliga dosen av vardagspennalism som man som nyanställd på Volvo hade att utstå. Som t.ex. att bli skickad att hämta ögonmåttet.
Och ett ögonmått hade väl inte varit alldeles otänkbart?

marsmorgon

Av , , Bli först att kommentera 28

Som trötta resande på väg mot sommarens dammgömmen vilar sig vinterns verktyg mot bagarstugans hörn. Spaden halvsitter medan den längre snörakan lutar sig som vore den ledbruten efter vinterns många mödor.
Instucken i hörnet sitter cykelpumpen som ett tankstreck bland alla namn och initialer som med varierande färdighet ristats in i timmerväggen.
Kvinnonamnen oftast i hela sin längd – där är Eva, Maria och Magda – medan mansnamnen är begränsade till ett par versaler som sparkar var sin punkt före sig.
Ett slags monument är väggen.

Vid fågelbordet en koltrast. En av de allra första för säsongen. Den tycks inte hitta någonting på menyn som lockar. Liksom rädd om sin svärta tvekar den att ens närma sig det duvslagsliknande matstället och flyger småningom iväg.

klyvbart material

Av , , Bli först att kommentera 35

klyv

En ’Forslunds convertible’. Från en sidolastapparat engång vanlig – kanske rent av nödvändig – för att lasta virke ur diket och upp på lastbilen. Det är en enkelskotts helautomat som utan pardon kapar, klipper eller klyver allt man inte hinner dra undan.

Har börjat röra i vedhögen bakom lagårn. Men det är inte lätt pga all is som homogeniserat och gjort hela högen till en solid klump.
Fast det kunde förstås ha varit värre.
Det kan nästan alltid ha varit värre.
Det kunde ha varit sent åttital och en tung klyvaryxa som då och då lossnade från sitt skaft. Det kunde ha varit två svårt kallstukade järnkilar som snyggt och prydligt till kragarna kröp in i änden av metervedsklabben utan att lyckas mer än pressa ett par droppar vatten ut träet. Desto mer ur pannan på skarprättaren.

Svärfar visste emellertid precis hur man skulle gå tillväga med yxa och kil, vilket han på biologilektionsvis gärna delgav vedklyvaraspiranten. Det gällde bara att sätta kilen i den antydan till spricka som nästan alltid går att hitta i änden på vedklabbar.
Sprickan visar så att säga hur klabben helst skulle vilja dela sig om den själv får välja.
Och redan detta att vedklabben liksom bara låg och väntade på att få sin vilja uppfylld borgade givetvis för att klyvningen inte skulle bli ansträngande.
Trodde man..
Bara det att den som höll i yxan inte borde komma direkt från skolbänken, och heller inte vara alltför lätt i baken.

söndagsmorgon

Av , , Bli först att kommentera 35

vad rätt man tänkt
och bra
sådär strax före tre
det har man glömt
en timme senare

Gårdagskvällen var turkos, stjärnbeströdd och gatubelysningen marscherade orange i fallande led ner mot vårdhem och älv.
Vårdinrättningar tycks förresten ofta nog ligga i medlut, i utförsland.

Från gamla mejeriet där det sägs spöka hördes ljud från en elektrisk kaprondell.
Ja, även spöken måste väl försöka höras.
Vem bryr sig längre om lite kedjerassel.
Halvvägs hem mötte jag två bilhjul som i ett regn av gnistor lämnat moderskeppet.
Det är svårt att se ut som när man möter granne med hund när sånt händer.

sol

Av , , 2 kommentarer 38

Fint på tjärnen idag.
Kommen åter satt jag på farstubron i solen en stund och lyssnade till domherrens dissonanta vårläten.
Den plockade bland skrumpna rönnbär och tycktes prata halvhögt, utan att direkt klaga, om oår och dåliga tider. Som bonden när skörden frusit bort och ingen finns att ställa till svars.

2167

2149

Bakom väggen börjar videts silkesvita kokonger kränga av sig sina höljen.
Och riset – riset om våren…

2164

2158