En ’Forslunds convertible’. Från en sidolastapparat engång vanlig – kanske rent av nödvändig – för att lasta virke ur diket och upp på lastbilen. Det är en enkelskotts helautomat som utan pardon kapar, klipper eller klyver allt man inte hinner dra undan.

Har börjat röra i vedhögen bakom lagårn. Men det är inte lätt pga all is som homogeniserat och gjort hela högen till en solid klump.
Fast det kunde förstås ha varit värre.
Det kan nästan alltid ha varit värre.
Det kunde ha varit sent åttital och en tung klyvaryxa som då och då lossnade från sitt skaft. Det kunde ha varit två svårt kallstukade järnkilar som snyggt och prydligt till kragarna kröp in i änden av metervedsklabben utan att lyckas mer än pressa ett par droppar vatten ut träet. Desto mer ur pannan på skarprättaren.

Svärfar visste emellertid precis hur man skulle gå tillväga med yxa och kil, vilket han på biologilektionsvis gärna delgav vedklyvaraspiranten. Det gällde bara att sätta kilen i den antydan till spricka som nästan alltid går att hitta i änden på vedklabbar.
Sprickan visar så att säga hur klabben helst skulle vilja dela sig om den själv får välja.
Och redan detta att vedklabben liksom bara låg och väntade på att få sin vilja uppfylld borgade givetvis för att klyvningen inte skulle bli ansträngande.
Trodde man..
Bara det att den som höll i yxan inte borde komma direkt från skolbänken, och heller inte vara alltför lätt i baken.