En korp balanserar på talltoppen och det börjar bli smetigt på gårdstunet.
Lite besvärligt är det förstås, men det rymmer också ett moment av trygghet att år efter år finna vattenhålen där de brukar vara.
Det ger också luft åt den där som tycker om att lägga sig i, att styra och ställa och stänga. Igår spärrade jag av och styrde om trafiken åt ladugårdshållet, då huvudnedfarten började likna en brylépudding.

Inte mycket ved kvar att klyva nu.
Hade bort järnspettet några dagar efter snöfallet men idag dök det upp igen. Trodde ett tag att jag skulle behöva blanda in byamilisen för att bringa klarhet i vart det tagit vägen.