Vrider sig huset.
Våndas timret. Som om vinden tog tag, särade en smula på varven och lät dem klapprande falla tillbaka igen.
Men tryggt och förutsägbart. Precis som det ska vara.
En dov duns, och ljud som av nattliga ryttare.
Där föll den andra toppen av bagarstugebjörken, tänker jag.

En skräll.
Ett ljud från förgammalt. Ett eko från mjölkbryggans och hjälplastarens tid.
Det är tjugoliterskrukan på bron.
Hon med vipporna och påskriset som gjort att tyngdpunkten blivit farligt hög.
Nu välte den, vet jag.