Trevligast är trösklar och kantzoner där maskinen tystnat, tvekat och kanske tvingats vända om.
När man går där hittar man ibland spillning, lite för obekvämt långt från vägen och lite för grovkalibrig för att komma från människa.
Då är det kanske björnen som dragit fram mellan rotvältorna längs den slingrande och glest beskogade höjden som dominerar landskapet.

Under varje rotvälta gömmer sig märkvärdiga stenar i olika färger.
Ibland en röd.

Här har någon för ganska länge sedan lagt en ring av stenar.
Mossa och lav som växer bara långsamt har hunnit krypa upp lite på stenarna.

..någon har stulit stenens hjärta..

..och myrorna rinner bara långsamt i kallblåsten..