Tappade upp blåbärsdricka igår. I gryningen, när avrättningar och annat av vikt och värde traditionellt skett och sker.
Drickan blev bra.
Rann som varm helsyntetisk motorolja genom tratten.
Men man bör inte ha bästa vita nylonskjortan på när man laborerar med blåbärsdricka.
Mingporslinet blir hopplöst grått och trist och svärmors ganska nya vaxduk aldrig mer vad den varit i ungefär tjugo år.
Tittade sen till vedhögen bakom lagårn. Men den blängde bara tillbaka där den ligger och tjurar mellan tjälskotten.
Sedan bar det iväg till bäcken..

Tjärnen är landlös, går helt öppen vid utloppet där det virvlar svagt runt käpp och strå.

Skogen på ömse sidor är lite vild. Vräker sig myräten, som wellpapp, utan att tveka.
Visste man inte bättre kunde man tro att träden med våld tryckts omkull för att skapa atmosfär och sceneri.

Till att börja med rinner bäcken stillsam under lutande träd som på en oljemålning av jag vet inte vem..

Längre ner smalnar den av, ökar i fart.

Och trängs samman mellan stenskodda stränder som kan tyda på att bäcken någon gång använts för timmerflottning.
Jag är långtifrån säker på att den flottats. Men tjusningen med den barnsliga barkbåten sitter ju i långt upp i åren…