Igår.
Satt och tittade i kikaren efter rörelser längs den skogsklädda höjdkammen.
Efter ”remmen” som man sa.
Teoretiskt;
Letar jag tillräckligt länge och tålmodigt måste där förr eller senare dyka upp någonting.
Från öster. Från väghållet. Från oväsendehållet.
En björn. En ren eller flera.
Fast troligast en älg förstås.

Önskar, medan jag låter kikaren falla och armen vila, att jag också kunde uppfatta de mera näraliggande och långsamma rörelserna.
Till exempel hur laven blommar ut som en bakterieodling på stenen intill där jag sitter.
Men där kommer rovdjursblicken till korta.
Den som bara förmår varsna det som hastigt är på väg in eller ut ur panoramat.