Här studsar ljudet från biltrafiken runt en lång stund mellan husgavlarna innan det hittar ut åt något håll. Dopplereffekten gör att ljuden från den intilliggande vägen låter som andning med stöd av syrgas (eller som en sekvens ur filmen 2001: A Space Odyssey).

Fick apropå något helt annat lov att igår kväll befria katten från en taggig roskvist som trasslat in sig i hennes päls.
Det var en rejäl stock som hon likt en helträdslunnare släpade in genom ytterdörren och liggande på sidan fick hjälp med lossningen av.

Hästar på tunet idag. En brun och en vit.
Eller en mörkare och en ljusare som farmor nog närmare bestämt skulle ha sagt.
Samtidigt som hon kisade över glasögonen och hällde det som blivit över i avkokspannan.
Den ena av dem, den bruna med hovskägg, behövde nog en 3:ans sko, medan den andra kunde klara sig med mindre.

Längesedan man såg något liknande trafikera gården.
Senast var nog när svärfar släppte ut grisarna för att genom en sorts exponerande KBT-terapi invagga dem i säkerhet och visa dem att det inte alls var förenat med livsfara att bli utdragen ur lagårn.
Annat skulle de så småningom bli varse.

Trevligast är trösklar och kantzoner där maskinen tystnat, tvekat och kanske tvingats vända om.
När man går där hittar man ibland spillning, lite för obekvämt långt från vägen och lite för grovkalibrig för att komma från människa.
Då är det kanske björnen som dragit fram mellan rotvältorna längs den slingrande och glest beskogade höjden som dominerar landskapet.

Under varje rotvälta gömmer sig märkvärdiga stenar i olika färger.
Ibland en röd.

Här har någon för ganska länge sedan lagt en ring av stenar.
Mossa och lav som växer bara långsamt har hunnit krypa upp lite på stenarna.

..någon har stulit stenens hjärta..

..och myrorna rinner bara långsamt i kallblåsten..

Koltrasten är svart mot dagens vita.
Som en ängslig mor sitt allt som oftast bortsprungna barn letar den under behållaren som mest skvalpat tom under de senaste dagarnas blåst.
Duvparet rör sig värdigt välklätt. Den sista sträckan av inflygningen slungar de sig mot målet. Utan brådska går de sedan omkring och väljer kräset.
Jag fyllde på fröautomaten nu på morgonen och mesarna öppnade omgående sina reguljära rutter mellan hämtställe och skyddande buskage där rovfågeln lätt skulle bli sittande rådlös.

Steker älgkött idag.
Hustrun har med acklamation ställt fram allt som behövs.
Arbetsbänken är en skönhetssalongs, köttbiten en förväntan och kocken först och främst smed.
Kattan har vänt ryggen till där hon ligger på soffan och frånsäger sig allt ansvar.

Barmarksfläckarna brer ut sig och mellan fönsterglasen går vårens trasfjärilar sin slumpmässiga gång likt skärmsläckarens animerade varelser.
Det är en sorts grå och tämligen oglamorös art av flygfän som alltid börjar vandra mellan fönsterbågarna så här i mars-april. De platt liggande och nävergrå vingarna är baktill fransiga som i all hast avriven lump på metervara.
Jag inbillar mig att deras existens på något sätt har med vedeldningen att göra.
Men det kan vara av den mycket enkla anledningen att deras vingar liknar just gammalt björknäver. Och förresten, vad har inte med vedeldning att göra, kan man undra efter ännu en vinter.
Lyfter man blicken en smula, öppnar sig himlen denna morgon som ett öga svårbedömt vad gäller färg.

Vrider sig huset.
Våndas timret. Som om vinden tog tag, särade en smula på varven och lät dem klapprande falla tillbaka igen.
Men tryggt och förutsägbart. Precis som det ska vara.
En dov duns, och ljud som av nattliga ryttare.
Där föll den andra toppen av bagarstugebjörken, tänker jag.

En skräll.
Ett ljud från förgammalt. Ett eko från mjölkbryggans och hjälplastarens tid.
Det är tjugoliterskrukan på bron.
Hon med vipporna och påskriset som gjort att tyngdpunkten blivit farligt hög.
Nu välte den, vet jag.

Hon är lite lustig, kattan.
I morse när jag kom ner såg hon ut som ”Var är jag, och vem är du” när hon kikade upp ur rumssoffan som ett annat främmande.
Vanligtvis brukar hon se ut som ”Nej tack, det ska inte vara något idag..”
Faktum är att det så här års bara undantagsvis ”ska vara någonting..”
Hon äter lite och ingenting och den rondör som eventuellt går att upptäcka beror på hårtovor som sitter som björktickor.
Och storgranen kläcker skator. Ur dess inre stiger de fram och faller som vinterns sista snösjok mot marken..

En korp balanserar på talltoppen och det börjar bli smetigt på gårdstunet.
Lite besvärligt är det förstås, men det rymmer också ett moment av trygghet att år efter år finna vattenhålen där de brukar vara.
Det ger också luft åt den där som tycker om att lägga sig i, att styra och ställa och stänga. Igår spärrade jag av och styrde om trafiken åt ladugårdshållet, då huvudnedfarten började likna en brylépudding.

Inte mycket ved kvar att klyva nu.
Hade bort järnspettet några dagar efter snöfallet men idag dök det upp igen. Trodde ett tag att jag skulle behöva blanda in byamilisen för att bringa klarhet i vart det tagit vägen.

Nä idag vill hydraulpumpen inte vara med.
Den snurrar visserligen, men allt landar på kommunalt vis i en sorts interndebitering som gör att oljan knappt ens uppvärmd skickas tillbaka ner i tanken.
Natten har väl varit i hållet kall förstås. Och oljan alltför mycket utspädd med kondensvatten.

Vart vis att hackspetten huggit upp ett hål på lagårdsväggens baksida.
Det är tacken det för att man lämnat extra lättbearbetade högstubbar av gårdsbjörkarna.
Hålet påminner förresten inte så lite om de provokativa? konstverk som nu och då återkommer i olika sammanhang, men som väl i alla tider målats på väggar av slynglar.