Halvmeterlång och lite trög. Tveksam till att dåligt uppvärmd ta strid för sin sak.
Och vi ryms ju båda två på stenhällen.
Vråken är förstås alltid en faktor att räkna med, men om den ligger någorlunda stilla liknar den tallens rot som trevar efter näring över berget.

Solen har ren målat storgranen och hela Lillskogen samt lagt in den gula mattan under köksbordet. Bara under några få fattiga dagar på året finns tillfälle att njuta av den sortens golvvärme till morgonkaffet.
Och bergfinkflocken tycks ha blivit varande här. Som kolibrier hänger dom fritt fladdrande runt fröautomaten. Flyr vid minsta tecken på fara som ett fiskstim.
Hannarna har brandgula haklappar, svarta kepor och riktningspilar på vingarna.
Som vinterdäck.

Krånglade med tv-parabolen igår kväll. Som så många kvällar innan.
Parabolen börjar likna metallslöjdens kulhamrade dussinvaror. De som läraren brukade ta fram och sätta i händerna på eleverna när han hade viktigare saker att uträtta och inte ville att någon obehörig skulle närma sig slöjdlokalen.
Till exempel när han skulle smita ifrån en stund och dricka kaffe.
Det slutade med att vi endast hade 1 kanal, engelska Al Jazeera, att välja på.

Det ultimata terrordådet tänkte jag.
En enda kanal dag ut och dag in i evigheters evigheter.
Och en kanal som dessutom tycks fungera alldeles utmärkt utan signal.
Som en extra ironi låg den på kanalplats strax bortom 800.

Jag brukar gillra upp en spegel i rumssoffan för att utifrån stegen, utan att i onödan fresta på familjebanden, kunna läsa av kvalitet och styrka på signalen.
Det funkar hyggligt om man bara ser till att skicka ut katten ur rummet.
Hon är lite fåfäng och står annars hela tiden och speglar sig i den märkvärdiga faciliteten som då och då berikar hennes tillvaro.