Man möter den ibland när den är på väg hem efter nattskiftet. Då stannar den upp, nickar igenkännande och fortsätter sedan utan särskild brådska.
Kanhända stryker den omkring som en butter gammal farbror bara ett par timmar i dunklaste försommarnatten. Mumlar för sig själv. Borrar eftertänksamt med nosen i förnan och blir fjärrsynt när den med sitt sjätte sinne sonderar efter daggmask.
Strax utanför ladans timmervägg har den sitt avträde. En simpel uppbökad grop i marken som den punktligt besöker innan den kryper in under golvet.
Det är ordning på grävlingen.