Här har stortallen, mammutträdet, dråsat i backen.
Bortåt två stocklängder kvistfri fanér. Fjälligt fin som ett ormskinn i barken och äldre än någon nu levande kan minnas.
Jag tar livtag på trädet ett par meter upp på stammen men når inte runt. Det fattas minst två decimeter, fast jag trevar och töjer så mycket jag kan med fingrarna.
Nåväl, det skäms inte för sig där det ligger heller, som en golvad Karelin.
– Kom flytta mig det minsta om du tror att du orkar, du eländige! tycks trädet uppmana vandraren.

Och här har ”gammkärn” spottat. Det värsta man i hastigheten kunde komma på, antagligen. (Karl och gammal dessutom). Men det var så orden föll när man kände sig förhindrad att direkt med namn och personnummer peka ut någon enskild. (Jfr när man med hänsyn till risken att bli arbetslös inte direkt vågar adressera kritik mot en överordnad).
Fan själv var förstås den man menade, möjligen också i överordnandefallet.
Någon sorts rödaktig slemsvamp är väl vad det egentligen och i alla fall handlar om.

Till sist björnmossans sporkapslar.
En behaglighet värd att uppleva är att med handens insida stryka lätt över de täta grupperingar av sporhöljen som står och darrar känsligt i vinden.