Solblänket har drivit ihop i viken.
Strax innan skogshöjden i bakgrunden såg jag två lavskrikor. Men de är få och försiktiga nuförtiden. Jag får leta i minnet och just ingenting finna för att erinra mig när jag senast såg lavskrikan. Å andra sidan såg jag spår av utter i vintras vid samma vatten, och två lavskrikor och en utter är ju mer än ingenting.

Längs stränderna blommar vattenklövern orkidélikt. Fläckvis brer den ut sig i stora, täta ryamattor, men blommar hushållssamt och med urskiljning.

Längst in i tjärnen, strax innan storskogen, växer krokiga björkar.
Där lapar också den märkvärdigt torra och steniga udden vatten. Där växer ljung och mariga tallar.

Och vattnet…förstås.