Solens lite bleka spegelbild lägger till alldeles i kanten av flyttuvan framför mina stövelspetsar. Sommaren har kommit till klarhet och vattnet förefaller förtunnat, utan ytspänning. Flyktigt som kristallolja, skört som gammalt glas.
Frånvaron av olika ljud är in på huden påtaglig. Vårens och försommarens fågelljud hör kanske till det som allra tydligast lyser med sin frånvaro. Bl.a. ’myrmäckerns’, ’himlagetens’ (enkelbeckasinens) vibrato. Det som man fick leta länge i luften över det vidsträckta junihygget. Nu ljuder istället tranornas rop i dimmiga morgnar.
Jag försöker erinra mig var jag la skridskorna egentligen. Dom ligger inte kvar i bilen i alla fall. Snart behövs dom igen.
”sia”
Nu står hygget fullt av den. Kruståteln, ”jägarn” eller vad man nu föredrog att kalla den.
Minns att morsan brukade säga ”sia” om densamma. Precis som om hon pratade om någon släkting man bara borde känna till.
Sanningen var väl att man inte alltid kunde vara helt säker på vem eller (när det gällde växter) vad som avsågs. Särskilt svårt var det ändå om pratet gällde en person. Då fick man för det mesta bara ett snabbt förbi-irrande namn att efter bästa förmåga försöka härleda. Någon gång kunde ett ”farbror” eller en ”morbror” hänga med som ett stöd för förståelsen. Men det kallade man ju å andra sidan i stort sett alla av hankön.
Likadant var det förstås med mostrar och fastrar.
Men ”sia” det vet jag vad det är.
bildsekvens på lon
lon på farstubron
Nu på morronen tassade en lo över tunet. Innan glasögonen kommit både på och av och fallit ner på golvet ett par gånger trodde jag det var ett rådjur. Men när den på typiskt kattvis kort la sig ner för att liksom summera intrycken blev det tydligt att det var frågan om någonting annat. Lon var fram och inspekterade brotrappen till det större huset innan den smög runt hörnet och försvann.
Noname som slank ut när jag steg upp syns inte till…hmmm.
Igår var det fiske..
Redan när jag kom till motsatta sidan av tjärnen la den ena av svanarna försiktigtvis ut.
När jag gått runt makade sig även den andra ut och flöt iväg tillsammans med en halvvuxen unge.
Det luktar faktiskt cirkus om svanarnas hamnar. Elefantskit helt enkelt…
augustimorgon
Gräset blänker fett som sälens päls i morgonljuset. Det är vått och varmt och i granskogens grenverk hänger som spindelväv. Jag slår det sista bakom lagårn, dvs biten mellan lagårn och landsvägen där man bara kommer åt med lien mellan stenarna.
Igår åkte släntklipparen förbi, men den lyfte bara hövligt på aggregatet och lät slänten vara. Kanske såg maskinisten smultronen på vägkanten och lät nåd gå före rätt.
För ögat duger de, vägsmultronen, men inte för munnen.
myrbära
Var och kollade bärtillgången igår. Och dom finns, kanske inte så rikligt som förra året men tillräckligt för den som mest konsumerar blåbär och lingon.
Borstade underredet ända bort till vägs ände och en hårdbrödmacka med kaffe.
Såg inte skogen, bara för alla brända stubbar.
Urskogskänslan bor kvar som ett krampaktigt grepp i jorden av gammeltallen.
Råkade på denna super-mario svamp på hemvägen. Vet inte att jag sett någonting liknande förr. Utan att den varit animerad då. Ca fem cm över hjässan var den, och liksom färdig att flyga i luften ifall man rört vid den.
Senaste kommentarerna