Nu står hygget fullt av den. Kruståteln, ”jägarn” eller vad man nu föredrog att kalla den.
Minns att morsan brukade säga ”sia” om densamma. Precis som om hon pratade om någon släkting man bara borde känna till.
Sanningen var väl att man inte alltid kunde vara helt säker på vem eller (när det gällde växter) vad som avsågs. Särskilt svårt var det ändå om pratet gällde en person. Då fick man för det mesta bara ett snabbt förbi-irrande namn att efter bästa förmåga försöka härleda. Någon gång kunde ett ”farbror” eller en ”morbror” hänga med som ett stöd för förståelsen. Men det kallade man ju å andra sidan i stort sett alla av hankön.
Likadant var det förstås med mostrar och fastrar.
Men ”sia” det vet jag vad det är.