Igår vallfärdade jag inåt landet en bit. Letade torrhålen och fläsksvålen – den från hästkörartid. Jag sökte långsamheten, knasterställena, där både tillväxt och nedbrytning följer en annan rytm än annorstädes. Ställena där fredagsriset är huvudet högre än annan växtlighet
Strax under taket, på höjdplatån, blev vägen plötsligt plan och behagligt slingrande från att ha varit som en sinuskurva..

Här och där låg små magermyrar instuckna. Även dom torra och troligen farbara i lätta sandaler.

Torrstubben stack kalkvit upp ur mossan som ett bogblad från längesedan..

Torrstubbarna i övrigt talade för sig själva. Eller teg, kanske man ska säga. Det mycket komplicerade tillväxtmönstret påminde om virkmönster i långeliga tider och över generationer undanlagt bara för att det aldrig hann bli riktigt färdigt.