….ringlar svart som en lakes ryggskinn i sin nordliga ränna genom landskapet och det droppar tungt från granparaplyerna som vore bäcken full av vakande småfisk. Man frestas ta av sig handsken och doppa handen i bäckvattnet. Rörelsen gör att det ser varmt och levande ut i den stela och lite kalla omgivningen.

Igår var jag och letade upp björkvrilen som jag hittade för tid sedan. Kollade om den fanns kvar. Och visst gjorde den det. Vem skulle ha burit bort den, liksom? Den som jag varje gång tvingas leta, fast jag vet var den är.
Men den kommer väl till sist att försvinna i samband med den förestående avverkningen som plastbanden med texten ’naturvårdshänsyn’ annonserar.
Men än så länge finns den kvar. Att återfinna.
Det börjar bli tunggått i terrängen. Vatten och ofrusen myr gömmer sig under ett tunt snötäcke och gör att fötterna hela tiden måste välja och utvärdera var fäste finns.