..här har uttern klivit i eller ur badet

Idag fanns dygnsgamla spår efter den.
Hade hoppats få möta den personligen någon gång, men det verkar vara svårt att få audiens. Kanhända lämnar den det tryggare öppna vattnet bara nattetid.
Man kan i andanom se hur den på sitt lätt sälaktiga sätt försöker få med sig bakre halvan av den lite för långa kroppen på sin färd längs isen mellan tjärnarnas in- och utlopp.

Spåren landar alltid i något av till- eller avflödena. Däremellan kan det vara flera hundra meter av vindpinad isöken som den har att helskinnad försöka forcera.
Man bara undra hur den fredar sig för rödräven. Jag kan tänka mig att uttern är ganska utelämnad ifall den stöter ihop med räven mitt emellan hållplatserna. Men kanske har uttern lyckats sätta sig så i respekt att räven med rönnbären i åtanke lämnar den ifred.

har du tappat ditt kort
din papperslapp
du barfotabarn i livet..

Hustrun städar mellan helgerna.
Det är omgivet av en komplicerad liturgi. Själva städningen är mer som en bisak.
Det handlar mera om förflyttning, varje gång helst utan att missa att passera gå.
Det handlar om att med hjälp av kort, koder och nycklar ta sig förbi diverse försåt utan att larmet går någonstans på södra Sverige och Nationella insatsstyrkan kommer rännande.
Dom skulle nog inte bli så glada, liksom.
Eller så skulle dom bli sådär översvallande glada.
Bara för att hon är kvinna.
Och dom gissningsvis till majoriteten män.
Ut kommer man ju hursomhelst och för det mesta. Även om det inte är att ge sig sjutton på heller. Och svettig blir man som städare sannolikt mer pga ångest än av gammal hederlig kroppsansträngning.
I morse trodde hon att hon tappat (slarvat, skulle väl utfärdaren ha valt att säga) bort sitt inpasseringskort. Dessbättre hittade hon det på bordet i lokalen där det legat inlåst i tryggt förvar hela natten.

Fint igår. Solen flammade upp en liten stund som en svavelsticka bakom skogsremmen. Snön är knappt decimeterdjup och lite kram. För varje steg åker något lite med och fastnar, lastas av på baksidan och inuti skoskaften. Vätan blir småningom kännbar som en kall fläck bakpå vaderna.
Renskällan som häromdagen klingade sprött någonstans mellan här och där hördes inte till. Spåren efter renarna försvinner som huggarlagets gångstig längst in i tjärnens östra vik och vidare upp i den täta blandskogen.

Det är vintern och vedeldningen som gör en människa svårmodig.
Själva långsamheten i levandet.
Tiden det tar. Innan det blir varmt igen.

Svärfar visste att hantera långsamheten.
Han öppnade tappkranen till melasskaggen ute i lagårdsporten flera timmar innan kvällsmålet. Fann sedan att hinken var åtminstone till fjärdedelen full.
Glömde han sen att stänga kranen så var inte det hela världen.
Då var hinken lagom fylld till morgonmålet.

Skolans parkering före sex. Lämnar av hustrun med ett lågmält ’hej då’ som i sig bär ett outtalat ’vi ses’.
Det regnar och de snöfria rutorna från igår väntar på att bli ifyllda.
Få saker kan väl som en felaktig parkering väcka vrede. Att ta någon annans parkeringsplats är ett brott mot den territoriella integriteten som sällan tillåts passera. Ens om det skett av misstag. För den sakens skull är tom den mest fridsamme historieläraren som vet allt om krigens orsaker beredd att ta till vapen.
Men så här före sex är som sagt var alla rutor tomma.

Rustar för utfärd enligt ovan.
Det rör sig. Svajar svagt i hängbjörkens stripiga hår och kylan av igår har en aning motvilligt gett med sig några grader. Men med hänsyn till att det snart är jul kunde det ju ha varit både åtskilligt kallare och betydligt mera snö.
Hustrun frågade apropå det häromdagen om det var nåt särskilt jag önskade mig nu till jul. Hon ropade bara lite halvhögt därinifrån kammarn. Ungefär som när man pratar med katten, eller som när man inte vill väcka onödig uppmärksamhet och är osäker om det alls finns någon på andra sidan som är beredd att ro över båten.
Jag kan ju bara önska för egen del. Men vad katten anbelangar så hoppas hon antagligen på ett extraliv, ett frispel att lägga till de nio ordinarie. Hon är nämligen gammal som skropp och äter just ingenting längre.

Det är lätt att leta sig fram nu kring stränder och strån.
Överallt har det frusit till och bär utan att hindra.

Vid bäckmönnet tråcklas och träs.
Tänker att isläggning egentligen är en ögonblicklig procedur. Fast den på ställen som här ser ut att ta tid. Tänker att den, när förhållandena är de exakt rätta, slår till som en blixtrande huvudvärk, en migrän. Att den spänner ryggar och ribbor i envig med det som strävar att hålla vattnet öppet. Tänker att kyla egentligen bara är brist på värme, som någon (annan) sa.

Och renen är här.
Som på väg till ett fackföreningsmöte där sammanhållning betyder allt har dom tjavat i varandras ringlande, vinglande spår.

Snön är småvågig som en sjöbris. Det frasar läckert under skosulorna.

Fast bara den tionde december. Nog är det en aning av vår i ljuset över Balberget, i granens djupgröna och i ladans sätt att lite nyfiket titta fram ur brynet.
Tittar man lite välvilligt på björkriset så visst sjår det också i lila. Sådär som det brukar göra när ögonen så gärna vill.

Begränsad sikt på hygget idag. Lite som det kan vara till havs, kan man tänka. Med kobbar, dimma, sjömärken och allt.
Ja, jag tycker om det lite tunggådda och svårflörtade hygget som inte krusar besökaren ett dyft. Man får skylla sig själv och ta sig fram bäst man kan. Eller fastna och bli sittande tills korpen lägger ena ögat till och vågar sig fram.

Renens rundare klövspret fanns överallt i snön. Man kunde tro att ett stort antal dragit fram som getter över stock och sten. Men det var antagligen inte alls särskilt många.

Här och där var tuvor av ståltrådsliknande gräs blottlagda och avbetade. Bara det riktigt magra och svårsmälta tycks falla renen i smaken.

Snö på ströget igår ikväll och ett behagligt dämpat ljud från den måttliga trafiken. Det lilla trafikbuller som är faller den lomhörde i ryggen och överraskar som vindstötar.
Många belysningar är upphängda på fasaderna, liksom för att fånga och förstärka konturer i mörkret.

I torsdags blev det Umeå igen. Då för att uppvakta Johan som fyllt 40.
Tänkte först ta bussen, men snöandet som började redan på onsdag hade upphört, så det fick bli bilen. Även om det tog emot att ge sig ut på kontrakurs med alla som under morgontimmarna befann sig på flykt till sina jobb.
Såg förresten för någon vecka sedan en bil som åkt av vägen i halkan. Dessbättre föreföll det ha gått bra för de inblandade, vilkas miner påminde om dem man kan se hos dem som bara misslyckats en smula med fickparkeringen.
Ja, det gäller ju framförallt att behärska sig.