Det är lätt att leta sig fram nu kring stränder och strån.
Överallt har det frusit till och bär utan att hindra.

Vid bäckmönnet tråcklas och träs.
Tänker att isläggning egentligen är en ögonblicklig procedur. Fast den på ställen som här ser ut att ta tid. Tänker att den, när förhållandena är de exakt rätta, slår till som en blixtrande huvudvärk, en migrän. Att den spänner ryggar och ribbor i envig med det som strävar att hålla vattnet öppet. Tänker att kyla egentligen bara är brist på värme, som någon (annan) sa.

Och renen är här.
Som på väg till ett fackföreningsmöte där sammanhållning betyder allt har dom tjavat i varandras ringlande, vinglande spår.

Snön är småvågig som en sjöbris. Det frasar läckert under skosulorna.