Snödrivorna tornar upp sig på tunet. Mellan husen växer varje vinter en större snöhög till sig som ett värn mot tjälen. Den som som en vårvinterdag för längesedan lömskt åt sig ner och ströp vattenflödet.
Det blev en vårvinter att minnas.
”Året då det frös…” började svärfar ofta, samtidigt som han en smula omständligt med tändstickan petade ur pipan över askkoppen på köksbordets svagt gulnade vaxduk.

Han hade redan i början av mars gjort sig till och lejt in en traktor för att bära undan all snö från rutan mellan husen. Men mars blev kall, och medan man med häst och skrinda knirkade hem det sista av utladornas innehåll på strävföret så passade tjälen på.
Kanske var det någon bemärkelsedag som inträffade just det året, den vårvintern. Någonting lite högtidligare, som fick honom att frångå principen om att inte forsla bort all skyddande snö.

Nu gläds Saga och Wilma åt snöhögarna och ger åt den tvingande snöröjningen ett nöjets mervärde.
Just skymningen är utelekens gyllene tid.
Då när man litegrann tröttnat på tv och innekvalm.

I det mindre huset är ved och eldtänne som en morgonvard framdukad. Lite späntad tjärved gör susen när näver saknas.
Det är tätt mellan målen när man har en spispanna. Man får mata den mer eller mindre oavbrutet. Men jag har förstått att moderna värmekällor, såsom berg- och jordvärme, visserligen är bekväma men istället fyller varat med en sorts halvljummen olidlig lätthet.