Stenarna reser sig ur vintern…

Tror det var här den lilla rektangulära stenen stod.
Kanhända betyder utropstecknet till träpinne någonting.
Att stenen tagits bort kanske?
Det var i alla fall en ganska liten och anspråkslös sten, med ett stentak på som sköt ut litegrann åt sidorna.
Ja, taken är ju viktiga.
Och en änkans stenskärv var gravvården, ty det fanns bara ett mansnamn på den.
Ett namn som jag i stunden inte kan minnas.
Svärfar brukade där plantera det som blev över ur hinkar, lådor och påsar när andra gravar planterats om försommaren. Det kunde vara bottenlösa hinkar som rosor bodde i, och som helt frankt grävdes ner för att om hösten grävas upp och lika bottenlösa fraktas hem igen.
År efter år syntes svärfar till sist väga pensé mot pensé, blå mot vit, av det som blev över och vandra bort med några plantor till den lilla stenen.
Han hade visst mellan grusgång och vattenkar lovat änkan att då och då se till graven.
Och ett löfte givet så helt utan vittnen bryter man förstås inte.