Lage Olovsson

hair

Av , , 2 kommentarer 64

Oj vad mycket snö!
Och jag som precis eldat upp alla skidor tillsammans med håret från någon av hustruns många fastrar och svärfars samling av tomma ocirkulerade mjölkförpackningar.
Så här i efterhand kan man ju tycka att det sölades onödigt länge med nedläggningen av Elopak. Man får helt enkelt inte ge folk tid att hamstra.
Ingen aning heller om varför man sparade håret. Möjligen fanns redan dåförtiden tankar och idéer om det här med löshår.
Ja, ska väl erkänna att jag inte eldade upp riktigt alla skidor. Men storhopen i alla fall.
Första generationens skidor.
Och dom var ju för det mesta rätt stora.
De tidiga generationerna, alltså.

2 kommentarer

en mil i någons skor

Av , , 2 kommentarer 37

IMG_4247

Snart är all snö borta. Bara längs skuggiga kanter och i baklut och vrångland ligger lite spridda rester kvar. På surare ställen tar stöveln spjärn mot fundament av tjäle under björnmossan.

IMG_4249

Den här lavrosen har himlat med sitt enda öga och propsat på uppmärksamhet varenda gång jag passerat stället. Och den tål väl att beundras. Självlysande och nästan tredimensionell och symmetrisk som den är.

Drar ihop sig till flytt åt Agnäs snart.
Bortom kommande månadsskifte om allt går som tänkt.
En och annan menar att vi egentligen inte passar i Agnäs men på den punkten litar vi oreserverat på agnäsbons anpassningsförmåga.
Det är en gammal by som säkert varit med om värre.
Har kört åtskilligt med skräp på återvinningen och upplevt hursom man ohjälpligt hamnar i ett tillstånd av ältande efter ett tag. Det blir ett vändande och ett vridande som gör att allt tar otroligt lång tid.
Har märkt att det är enklare att ta hand om någon annans skräp. Under förutsättning att det rör sig om någon nu levande förstås. Att kasta bort det eventuellt värdefulla för någon som redan själv är borta gör hämnden meningslös.
Notabelt också hur gärna vi använder uttrycket ”kasta bort” i sådana här sammanhang.
Det gör både hustrun och jag, trots att man numera uppmanas att med en röst säga att vi återvinner nästan allting.
”Det här tror jag att jag kastar bort” säger hustrun.
Jag gissar att uttrycket har rötterna i varje gammal gårdskompost där man förr i tiden dumpade allt från överblivna mediciner till niometers flottarbåtar av plåt.

2 kommentarer

vildkatt

Av , , Bli först att kommentera 60

IMG_4231

Det är samma sak varje vår.
Man drabbas av en sorts svaghet inför det som bara kommer spirande ur tjälen. Stegen blir långsammare och lite tyngre. Man ger sig tid, dröjer vid det som är.
Den halvvilda katten som brukar ligga i solen bakom ladugårdsväggen känner visst på ungefär samma sätt. Den springer inte undan i god tid, men avvaktar tills jag är helt nära. Vet att säkerhetsmarginalen utan risk kan krympas. Anar kanske att jag inte är mycket raskare än vad den är. Lever, och låter leva.
Först när jag är bara några meter ifrån den lite ovårdade katten drar den sig avvaktande in under golvet. Blänger på mig, fast inte med det vanligt vilda, utan med ett mildare uttryck i blicken.

Bli först att kommentera

vad är det för gänga på kaviartuben?

Av , , Bli först att kommentera 29

Jag tror det är M12…
Måste in på verkstan idag. En kulled som är slut. ”Vä nedre” som dom lite beklagande och kort brukar skriva/säga på Bilprovningen, som om dom just har hittat Nefertitis grav och är uppriktigt ledsna för att hon är död.
Upptäckte det igår när jag skiftade hjul och ruskade lite på upphängningen.

Bli först att kommentera

katta sitt däri köksfönstret

Av , , Bli först att kommentera 43

Ja hon är ursäktad. Eller oförbätterlig kanske man ska säga.
Det regnar idag och i synnerhet då sitter kattor gärna i fönstren.
Hon har varit ute en liten stund. Följde markens ojämnheter som en tusenfoting men ångrade sig när hon rann in under bilen och konstaterade att hon fortfarande bara var halvvägs sandhögen.
Det ser inte så lite komiskt ut när hon sitter där under bilen och hukar sig. Precis som om hon behövde, fast hon har nästan en decimeter tillgodo innan öronen tar i.
Nu är hon i alla fall inne igen och sitter i köksfönstret. Tittar inte så mycket ut som hon tittar in. Njuter av sin position som en politiker mitt i mandatperioden.

Bli först att kommentera

barmark

Av , , Bli först att kommentera 45

IMG_4217

Bara det att det bär..
Lite som att komma iland är det när man åter kan lägga ut från landsvägen i bara stövlarna och fritt angöra stenkobbarna ute på planthavet.

IMG_4216

Nästan ingen snö alls kvar på berget, men ute på vidden driver fortfarande som is stora vita flak av hård snö.

IMG_4215

Här växer det som blev över.
Långsamt och inte så högt dristar sig tallar med bara små och vindsilande kronor upp.
I alla fall dom som hittat tillräckligt fäste i bergets skrevor.

PS: Nu på morgonen har jag tömt och kört bort innehållet i nederstlådan. Ni vet den där lådan som är som en lanthandel där allting finns men ingenting går att hitta.

Bli först att kommentera

kråkmorgon

Av , , Bli först att kommentera 39

Ett par kråkor kavade över tunet i ungefär samma kanal som morkullan med knarrande årtullar brukar ro längs senare på sommarn.
Fast morkullan ror oftast medströms, åt söder och lite på lätten, medan kråkorna arbetar sig uppöver, mot strömmen.
Kan undra vart dom tänkt sig, den ena före och den andra märkvärdigt långt efter, så här i god tid innan allting öppnar.

Bli först att kommentera

april

Av , , Bli först att kommentera 35

IMG_4206

Lättklädd kommer hon, april, och fortare än man tror flyr vintern.

IMG_4204

Snöhögarna smälter samman, förringas..

IMG_4203

Som ett åldrande par som bara alltför väl känner varandras olater står eken på gårdssidan och sälgen på den andra sidan av vägen och härmar varandra.
Eller kanske är det mest sälgen som härmas. Försöker verka äldre än vad eken är. Har till och med lagt sig till med några döda grenar längst upp för att triumfera.
Och troligen är sälgen äldre också, där den står liksom på tunnan sill och säcken potatis i ena kanten av en gammal stenomgärdad stugtomt.
Men eken bryr sig inte, den vet att den vinner…

IMG_4208

Trebengrytan får följa med i flytten. Den är som ett skepp sönderskjutet, en balja på väg i kvav. Eller som nåt uppochnervänt skrammel från Columbus tid. Precis lagom trasig är den hur som helst. Överskottsvattnet rinner ut genom rämnan i flanken och gör den självdränerande.

Bli först att kommentera

jobb då och nu

Av , , Bli först att kommentera 39

Måste apropå det och ingenting annat få säga att det måttligt automatiserade sågverksjobbet var ett av de bättre jobben som i alla fall jag provat på. Dubbelklingan, stocksågen, (”gullhönan” tror jag att arten kallades) värpte tryggt och oförtrutet, värpte och tog om. Och stundtals när allt fungerade och maskinerna kom i en sorts samklang fylldes såghuset som av någonting av Stravinskij.
Bakarnas rytmiska fall ner i den plåtskodda rännan blev till skrällande cymbaler och kantverkets längtande ton var fagottens; en ton med uttalad rödförskjutning, ungefär som när snabba fordon passerar längs vägen.
Klyven var trumsetet. Lite lagom brutal sådär, och svettdrivande.
En stund vid klyven var som ett ordentligt träningspass.
Man svettades när det var varmt och man frös förvånansvärt sällan.
Och man var hungrig när man åt.

Bli först att kommentera

städning

Av , , 2 kommentarer 41

Sopade bagarstugevindan/vinden (stryk det ej tillämpliga) igår eftermiddag.
Det är nåt som varenda generation som här stiger in förr eller senare tvingas göra.
Försonas med Gud och sopa bagarstugevindan.
Liksom.
Han/hon och alla andra ska då veta att det dammar nåt alldeles gruvligt.
Jag tror faktiskt att den föregående generationen missade sopningen.
Passade på att samla ihop ett större antal jutesäckar också som hängt på en slana under taket i väntan på att få fyllas med korn till lagom tyngd och rondör.
Säckarna är som välanvända yllestrumpor stoppade. Kanske med en paltslev som mothåll.

2 kommentarer