Det är samma sak varje vår.
Man drabbas av en sorts svaghet inför det som bara kommer spirande ur tjälen. Stegen blir långsammare och lite tyngre. Man ger sig tid, dröjer vid det som är.
Den halvvilda katten som brukar ligga i solen bakom ladugårdsväggen känner visst på ungefär samma sätt. Den springer inte undan i god tid, men avvaktar tills jag är helt nära. Vet att säkerhetsmarginalen utan risk kan krympas. Anar kanske att jag inte är mycket raskare än vad den är. Lever, och låter leva.
Först när jag är bara några meter ifrån den lite ovårdade katten drar den sig avvaktande in under golvet. Blänger på mig, fast inte med det vanligt vilda, utan med ett mildare uttryck i blicken.