Snart är all snö borta. Bara längs skuggiga kanter och i baklut och vrångland ligger lite spridda rester kvar. På surare ställen tar stöveln spjärn mot fundament av tjäle under björnmossan.

Den här lavrosen har himlat med sitt enda öga och propsat på uppmärksamhet varenda gång jag passerat stället. Och den tål väl att beundras. Självlysande och nästan tredimensionell och symmetrisk som den är.

Drar ihop sig till flytt åt Agnäs snart.
Bortom kommande månadsskifte om allt går som tänkt.
En och annan menar att vi egentligen inte passar i Agnäs men på den punkten litar vi oreserverat på agnäsbons anpassningsförmåga.
Det är en gammal by som säkert varit med om värre.
Har kört åtskilligt med skräp på återvinningen och upplevt hursom man ohjälpligt hamnar i ett tillstånd av ältande efter ett tag. Det blir ett vändande och ett vridande som gör att allt tar otroligt lång tid.
Har märkt att det är enklare att ta hand om någon annans skräp. Under förutsättning att det rör sig om någon nu levande förstås. Att kasta bort det eventuellt värdefulla för någon som redan själv är borta gör hämnden meningslös.
Notabelt också hur gärna vi använder uttrycket ”kasta bort” i sådana här sammanhang.
Det gör både hustrun och jag, trots att man numera uppmanas att med en röst säga att vi återvinner nästan allting.
”Det här tror jag att jag kastar bort” säger hustrun.
Jag gissar att uttrycket har rötterna i varje gammal gårdskompost där man förr i tiden dumpade allt från överblivna mediciner till niometers flottarbåtar av plåt.