Oljar in takfönstren en andra gång innan högmässan. Ja, inte själva fönstren då förstås, men träet runtomkring. Tur det är nära upp till takutsprånget, eller ’hammarbandet’ som någon mera byggnadstekniskt bevandrad kanske skulle säga samtidigt som han/hon torkar sig med handryggen runt näsan och försöker få det att låta som en freudiansk felsägning.
Det är nämligen varmt här på kullen och fönstren törsta svårt efter smörjelse.
Solen går varvet runt så här års, glöder som en nära utbrunnen björkvedsbrand bakom Balberget några timmar, för att på efternatten dyka nytänd upp i öster.
det är fult att inte måla
Skrapar bort gammal lös färg på delar av huset idag.
Kom på att om man fäster väggstegen lite symboliskt i hängrännan och förlänger gillerverket med ännu en stege uppe på taket så borde det funka bra. Den ringa höjden upp till takutsprånget gör att man kan luta den nedre stegen ganska mycket och då avviker hela arrangemanget inte så mycket från den självbärande raka linjen.
Långsidorna på huset är låga som på ett vikingatida långhus. Tror man skulle kunna måla dem bara genom att stå på svärmors mjölkpall om den nu funnits till hands. Fast det är klart – man kan ju bli yr bara genom att lite hastigt titta upp från bryttallriken ibland.
Jag kan faktiskt tycka att det är roligt att måla.
Som om jag led (eller njöt, kanske man ska säga) av någonting jag inte riktigt kunde rå för brukade äldstebror Ebbe säga att det var jag och ytterligare någon i släktens periferi som gärna målade allting. ”Men det kan ju ruttna upp också” brukade han lite pillemariskt lägga till på slutet.
fönsterplats
Lanthandelns gula fasad fångar och förstärker morgonsolen, delar med sina skarpa hörn upp ljuset i dagrar och skuggor, i exakta geometriska figurer som behagligt kontrasterar mot bergets, skidbackens, brutna konturer.
Det myllrar av fågelliv åt alla håll. Trast, storspov och vitfågel.
Fattas bara gråsparven – lanthandelns särskilda burfågel. Den som åtminstone förr i tiden ibland kunde ses intrasslad, men sjungande, i de öppna magasinens uppstaplade torn av abborrmjärdor.
grönt
Visst är det grönare hos grannen ändå?
Har sovit ett par nätter nu på det nya stället.
Ja, den första natten handlade det mera om en sömn med bara ena ögat. En sorts sömn i förhöjd beredskap.
Andra natten var bättre.
Allt handlar ju till syvende och sist om tillit.
Nu på morgonen ses timmerbilar ljudlöst passera längs vägen hundra meter bort.
Kanske kommer man att sakna ljudet från dem och efterskalven från porslinsskåpet.
öringen
Just här där den stora öppna ytan samlar sig och rinner ner mot tjärnen stannar man gärna en stund. Står oåtkomlig för den lite kyliga vårvinden i en skål av solvärme.
Ungtallarna lönar läget med långa toppskott och håller med om att det är ställe med ”gott fall”. Uppfrysningsjord visserligen, som ibland gör att marken lite föraktfullt spottar upp de späda plantor som satts i öppen jord. Då kan man som prövad skogsägare lätt hemfalla åt konspirationsteorier och få för sig att någon med flit gått och dragit upp plantorna.
Tjärnen är lugn och fin, åtminstone stundtals.
Men ibland rivs vattenytan upp av vindar som letar sig hela den krokiga vägen in i den nordöstra, skyddade viken där svanar och kanadagäss ibland ankrar upp på de yttersta flyttuvorna.
Lång, mörk, magerlagd och skygg som en näck är öringen.
Man vill gärna tro att den är av det naturliga beståndet.
undanflykter
Smet undan flyttbestyr och annat världsligt en stund igår efter middan.
Ja, det är tidigt på säsongen förstås. ”Onödigt” tidigt, som man säger ibland och en smula valhänt försöker trycka sin lust och sitt ljus under ena skäppo.
Funnes där ingen fisk, och vore tjärnen en kallkälla, sutte man väl där ändå.
Än dröjer sig snö och is kvar i skuggiga lägen och bara för ett par dagar sedan klirrade det av sönderfallande is som vallades ihop och maldes ner längst in i den västra viken.
Kan vara knepigt att ta sig över vallgraven som än så länge omger tjärnen, men tar man sig bara ut så bär de yttersta flyttuvorna bra. Dom har en djupfryst kärna som inte tinar så snabbt.
Det är huvuden på tjärnens öringar.
Oproportionellt mycket huvuden faktiskt, efter vinterns svältkur.
På ett sätt liknar de havskatter och nyss komna ur det mörka vattnet lyser deras röda prickar ovanligt starkt bara för att snabbt slockna i dagsljuset.
”..dina astrakaner, Kristina”
Gott om blåsippor även i år, fast vi haft rådjuren som trädgårdsmästare.
Tydligen har dom inte gjort någon skada som påverkat blomningen trots att dom tidvis under vintern krafsat undan snön och betat av fjolårets torra bladrester.
Flyttningen fortgår i övrigt.
Idag blir det till att vallfärda åt något håll för att införskaffa gardinstänger som är minst två famnar långa.
Igår stod vi där med våra gamla stänger, måttade prövande, tittade på varandra och ville inte riktigt tro våra ögon som sa att dom var för korta.
Dom har ju alltid räckt till tidigare, liksom.
en femma klockan sju
Sitter med mössan på och dricker morgonkaffe samtidigt som en kaja flyger in över tunet och Noname försiktigt avancerar mot sandhögen.
Det udda i situationen är varken mössan eller Noname, fastmer att kajan är ensam. Vet annars ingen fågel som så envist (sic!) parvis håller ihop även när den dussinvis drar fram över himlen som charterturister. (Säger han som har lika ringa erfarenhet av kajors beteende som av charterturism).
Annars så flyttar vi och har oss. Så ock idag.
Fast inte fort och med iver, som ungdomen när den gör sig fri.
Istället drar vi halvt omedvetet ut på det hela. Hittar vemodet i varje vrå.
vårvandring
Gick en sväng igår kväll och alldeles klart är ögonen som mest känsliga för grönt den här årstiden.
Vi är ju i färd med att flytta som värst nu och nattsömnen kan behöva lite extra underbyggnad. Redan en mil flyttväg kan ju innebära en mycket lång och äventyrlig resa för så utpräglade stannfåglar som tamhönsen.
Gräset visset och vackert..
Skogen gammelgrå på sin stengrund..
Och i myrstackarna går livet fortfarande på lågvarv, ungefär som en söndagsmorgon i förorten..
Tjärnen hon går till stora delar öppen och bäcken rinner bräddfull..
Senaste kommentarerna