Oljar in takfönstren en andra gång innan högmässan. Ja, inte själva fönstren då förstås, men träet runtomkring. Tur det är nära upp till takutsprånget, eller ’hammarbandet’ som någon mera byggnadstekniskt bevandrad kanske skulle säga samtidigt som han/hon torkar sig med handryggen runt näsan och försöker få det att låta som en freudiansk felsägning.
Det är nämligen varmt här på kullen och fönstren törsta svårt efter smörjelse.
Solen går varvet runt så här års, glöder som en nära utbrunnen björkvedsbrand bakom Balberget några timmar, för att på efternatten dyka nytänd upp i öster.