Kyligt på morgonen och spindeltrådar står som stjärnfall i backen under björken.
Tidningen har inte kommit, eller ’okommit’ som vi säger enär det är en parameter, ett o, att alltid räkna med.
Igår körde jag mc framåt eftermiddagen när solen förvärmt. Finge jag välja mellan älgjakt och en båtresa till Tallin så valde jag nog alla gånger att åka mc.
KTM-en är hetsig som en knappt inriden häst. Den står liksom och darrar andfådd på tomgång. Väl igång och på väg vill man ogärna släppa på tömmarna.

Tjavade runt bakom berget en stund igår och gick faktiskt lite vilse i den monotona granskogen (om man nu kan sägas gå lite eller mycket vilse). Ont om fixpunkter var det och den jämngrå dagern gjorde att solen inte var till någon vidare hjälp heller. Inte ens salig pastorsdiakons scoutknep kom till någon vidare nytta. Myrstackar må mangrant vara vända åt söder, men finns där ingen så hjälper den informationen inte stort. Ja, jag såg en, säger en, myrstack men den liknade mera en modern entreprenad där fyllnadsmassor vräkts ut i en ring kring stacken. Fattar inte vad myror sysslar med nuförtiden. Det såg mest ut som om dom fallit för det här med platonmattor och husgrundsdränering.
Så småningom hittade jag i alla fall tillbaka till bilen som på typiskt vilsegångsvis och lagom håll kändes främmande även den.
Man inser en smula motvilligt att vilsegång mera är ett tillstånd än ett geografiskt fenomen. Vilse är man i samma stund som man inte riktigt vet var man är, och skogens fel är det sällan eller aldrig.
På väg tillbaka (eller på väg någonstans som man kanske bör säga för att hålla sig till villospåret) snubblade jag över denna gamla kolbotten som vaktades av en ring redan stora träd.
Idag lyser solen och genom rumsfönstret syns betande hjortar som på en gobeläng över en säng.