Nu har almöket definitivt brunnit ut, dragits samman som kropp i kramp.
Det har övergett sig självt, dragit sig tillbaka, avträtt, och lämnat bara formen av det som varit. Men sirligt och med vänlig elegans, liksom med foten före bugande och svängande hatten i en båge.

Gräsen är sig överallt och alltid lika.
Växer, blånar, lilar sig in i hösten utan andra anspråk än att få finnas, fylla ut, och lägga sitt dis över bleknande lingonris.

Jag gick den vanliga rutten mellan kobbarna idag. Allt är kaos men man känner efter några gånger varenda tall och tuva. Märker när västan vräkt omkull ännu ett träd. Ser var älgen stoppat spetsig klöv i björnmossan.

Tjärnen tycktes först istäckt i sin blänka. Bort mot bäcken föreföll löv och skräp ligga infruset. Jag hivade iväg en gren på prov och ringar spred sig oljigt långsamt på ytan.
Det var öppet vatten.