Broar kräver avstånd..
Det svåra är att samla tre av dem på en och samma bild utan att fjärma sig alltför mycket.
Även om dom geografiskt sett står alldeles intill varandra.

Man måste på något sätt försöka komma var och en av dem inpå livet och lägga handen på betongpelarna för att riktigt uppleva dem.
Men samtidigt förlorar man då också det övergripande perspektivet.
Eller rättare; man vinner ett perspektiv på bekostnad av ett annat.
Här ovan till vänster den nyaste bron från 1993-94 och till höger den från 1919.

Bron från 1919 är avstängd och används inte längre. Där är hönsnät och hänglås.
Den är av förkrigsmodell och löddrar fläckvis som en häst som närapå drivits till döds.
Den svettas liksom, av att sekellänge nödgats stå i brygga. Och den har väl sannolikt under sin tid burit både tyska permittenter och finska krigsbarn över Öreälven.
Håligheterna vid brofästena är och har alltid varit spännande. Där lärde man sig i uppväxten att sprängämnen var tänkta att apteras, för att i händelse av krig detoneras och göra broar oanvändbara.
Håken vet om inte dynamiten redan ligger där – fantiserade man väl ibland och stirrade in genom de mörka hålen.
Spännande som sagt, och samtidigt alldeles obegripligt att man redan i planeringen för någonting så stort och kostsamt inte var främmande för att spränga det i luften om det skulle visa sig nödvändigt.

Längst västerut i trippeln av broar hänger den gamla fiskbuksbron från 1891. Den känns smal både till vänster och till höger om motorhuven, men är till all tur inte längre än att man kan hålla andan tills man räddat sig över. Den är byggd i stål och hålls ihop av tusentals nitar. Den används för vanlig trafik idag men var ursprungligen en järnvägsbro även den.